Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
allt kan beskylla Arnér för. Han förefaller lika
hjärtängslig som någonsin Marcel Proust att
inte få med allt, även de minsta av de otaliga
facetter vari hans "hjältes" väsen är brutet.
Med all beundran för hans skarpsinne har jag
dock ett intryck av överarbetning, av ett
psykologiskt Krångel-Sverige, av en
fullständighets-mani, som i sista hand blivit ödesdigra för den
konstnärliga helhetsbilden. Egil förefaller
sålunda inte gestaltad utan snarare
sönderana-lyserad, söndersprängd i tusen skärvor, medan
det överlämnas åt läsaren att plocka ihop dem,
att verkställa syntesen. Det kan långa stycken
förefalla, som om en biograf eller essayist här
hade tagit loven av romanförfattaren.
Men det finns en annan personnage i
berättelsen, vilken däremot lever som
flerdimen-sionellt gestaltad romanfigur, och detta trots
att eller tack vare att den aldrig framföres
direkt utan endast såsom för alltid smärtsamt
inbränd minnesbild hos Egil: hans frånskilda
hustru Sisela, numera omgift och bosatt i en
annan stad. Från det ögonblick då hon gör sig
påmind med en brevlapp, där hon bebådar sin
ankomst till Egils stad, kretsar hela hans
tankevärld kring henne som han aldrig lyckats
glömma, och som han är ohjälpligt fixerad vid.
Hans nuvarande älskarinna, som nästan bara
är mjuk, eftergiven kvinnlighet, sjunker hastigt
undan i hans medvetande för det som varit
hans livs nederlag och salighet, och han kastas
mellan det absurda hoppet, att detta skall
återuppstå till nytt liv, och den bittra insikten, att
det är för alltid förlorat, förgånget. Kort,
alltför kort har deras heta lycka varat. Sedan
har hennes revolutionära, kvicksilveraktiga,
anspända natur, där hysterin legat på lur tätt
under ytan, våldsamt skurit sig mot hans
konservativa, bondetröga och tunga, full av
hetsigheter, kluven längtan och uppdämt, alltför
undergivet ömhetsbegär.
Efter hand tonas hennes gestalt fram med
kärlekshatets konturskärpa, men i varje fall
läsaren blir på det klara med, att hon varit
minst lika olycklig som han. Adoptivdotter i ett
framåtsträvande arbetarhem har hon under
studietiden i Lund fixerats lika hårt som han
i sin stad vid den s. k. Knösen, lättlevande
överklasstudent med donjuanlater och fysisk
charm, som hon råkat ut för i sin kvinnlighets
ödesstund men som övergivit henne och
därmed givit henne en obotlig knäck både i hennes
kvinnostolthet och i hennes klasskänsla. Honom,
Egil, har hon tagit på trots och som surrogat,
men det uppjagade, överhettade självbedräge-
riet har inte varat så länge. Hon har upptäckt
att han inte var den rätte och har plågats av
hans svaghet. Själv förödmjukad och plågad
har hon funnit en sadistisk kompensation i att
plåga honom, och han har funnit sin lust i att
bli plågad just av henne, som förlöst hans
tidigare ofta besvärande sinnlighet. Och så har
hon, splittrad och trasig för alltid, fladdrat
vidare till andra män, som liknat Knösen eller
varit honom så olika som möjligt, och
rationaliserat sitt desperata beteende som rätten till
otrohet, allt medan hon hållit Egil på
sträckbänken och tillförsäkrat sig barnet genom att
lämna honom i pinande ovisshet om dess rätta
börd. Nonchalant, gäckande, oåtkomlig ter hon
sig också nu — förgäves går Egil ner till
stationen, hon är inte med det tåg hon
uppgivit. Likväl erfar han ingen bitterhet mot
henne: djupt tillbaka i sin egen natur, sin egen
arvsmassa söker han förklaringen till att just
hon blivit hans öde, den motbild han behövde.
I denna dyrt förvärvade självkännedom — vars
pålitlighet och konstnärliga gestaltning man
må ha lov att finna diskutabel — hämtar han
ett slags kraft att leva vidare. Men än en gång
har det visat sig, att den intrikata
äktenskapshistorien är en av Arnérs finaste och egnaste
specialiteter och att han äger säregna
kvaliteter som genomskådande kvinnoskildrare, låt
vara inom en begränsad rayon. Om han
därmed lyckats fullfölja sina egentliga intentioner,
är en annan fråga. Holger Ahlenius
SKUGGAN AV MOR
Stig Dagerman: Bränt barn. Norstedts 1948.
10:—.
Stig Dagermans tredje roman handlar om
en tjuguårig yngling, som just mist sin mor.
Fadern, en medelålders möbelsnickare, har
redan förut tröstat sig med en
biografkassörska, som han nu öppet inför i hemmet.
Sonen, Bengt, revolterar häftigt till en början.
Han har inte känt så mycket för modern medan
hon levde; nu blir hennes minne, sådant det
dröjer kvar i hemmet och låder vid hennes
kläder och tillhörigheter, något heligt för
honom. Efter hand övergår emellertid hans hat
mot den tilltänkta styvmodern i passion av
annan art, de inleder ett förhållande, som leder
till en kris och ett självmordsförsök av Bengt,
varpå det i slutet blir klarlagt att han i henne
framför allt ser en ny mor, det brända barnet
har inte skytt elden utan åter rusat in i den.
•684
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
