Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
I början av läsningen bländas man av
den ypperliga berättartekniken. Det inledande
kapitlet, moderns begravning, med sin tunga,
tafatt gråtmulna stämning, är ett mästerstycke
i klass med de bästa novellerna i "Nattens
lekar", och på många andra ställen får man
anledning att beundra Dagermans speciella
förmåga att återge ett spänningsförhållande
mellan två människor eller mellan människor och
ting och förtäta det nästan intill det
outhärdliga, hans skicklighet när det gäller att ge
ovanlig belysning åt alldagliga situationer och hans
bittra, ironiska humor, som så stilla kan släppa
ut luften ur vedertagna sanningars ballonger.
Den realism, som baksidan talar om, letar
man förgäves efter, och det kan kanske vara
lika bra. Bakgrunden, ett arbetarhem på Söder
i Stockholm, är mycket lätt antydd, men när
den ibland tonas fram är den originellt och
levande skildrad, liksom andra miljöer, ljuset
över södergator under olika årstider, interiörer
från en ruffig biograf och några avsnitt från
Stockholms skärgård. Personerna är lika litet
realistiska gestalter i vanlig litterär mening.
De får enstaka psykologiska reaktioner skarpt
och ofta träffande belysta, men ingenting offras
på de små drag som skulle göra dem levande.
Den rikast nyanserade är Bengt, som i
vartannat kapitel i brevform får lite utförligare
belysa och motivera sitt handlingssätt. Han
drivs till en början av ett abstrakt renhetsideal,
som emellertid inte hindrar honom från att
i rätt hög grad bygga sin tillvaro på lögn,
stöld, förfalskning, grymhet o. s. v. Efter hand
tillägnar han sig en uppfattning som återfinns
på många håll i den moderna litteraturen,
i synnerhet i Frankrike, tanken att
medvetenhet, förmåga att analysera sig själv och andra,
utgör den enda räddningen för en
nutidsmänniska. Trots detta för han emellertid även
i fortsättningen sig själv bakom ljuset
beträffande handlingars innebörd enligt hans egen
moral och beträffande motiven bakom dem,
och detta i en grad som ter sig väl hög för en
så pass tänkande person.
Vid sidan av detta vill man emellertid göra
även andra invändningar vid en fortsatt
läsning. "Bränt barn" verkar nämligen i all sin
virtuosa skicklighet en aning för väl
tillrättalagd. Vissa symboler, moderns röda klänning,
älskarinnans svarta hund och hennes
parfymerade näsduk, dyker upp lite för ofta och lite
för lägligt. Man tvivlar inte heller på att
mor-sonkänslor kan ha spelat in i Bengts
förhållande till styvmodern, men de blir en aning
för understrukna, hela historien liknar lite för
mycket ett typfall ur en psykologisk lärobok.
Detta kommer speciellt fram i slutkapitlet. Där
får man för övrigt bevittna hur Bengt fasthåller
vid tanken på att låta sitt liv dirigeras av
förnuftet, vid så hög medvetenhetsberedskap som
möjligt beträffande de egna handlingarna, trots
att denna vägvisare, som han förut trott sig
använda, lett honom rakt i diket. Han
missbrukade emellertid metoden under sitt tidigare
liv, och man kan därför acceptera den paradox
som ligger i att han håller fast vid den, kanske
för att använda den hänsynslösare och utan
skygglappar. Svårare att gå med på är däremot
den slutscen, där han och styvmodern, nu i
öppet medvetande om sina roller som mor och
barn, vilar i varandras armar, "varma och
visa", medan "deras livs öken blommar". Om
man vill vara vänlig kan man säga att detta
"lyckliga" slut närmast leder tanken till
filmindustrin, ehuru den fina utarbetningen av
början knappast tyder på att boken tänkts för
ett sådant ändamål.
Man kan mycket väl läsa "Bränt barn" för
nöjet att se en av våra främsta yngre berättare
i aktion, men vill man lära känna Dagerman
när han är som intensivast och mest
konsekvent i fråga om historiens inre
sammanhang får man allt gå tillbaka till "Ormen".
Åke Runnquist
ENTEN — ELLER?
Lars Ahlin: Egen spis. Tiden 1948. 11: 50.
Lars Ahlins nya roman skulle naturligtvis
kunna betecknas som en pikareskroman i
folkhemsk miljö, men — utan pikaresk. Eller med
det pikareska elementet ersatt av någonting
snarast makabert. Ett groteskeri för
groteskeriets egen skull.
Ingen som något litet följt undertecknads
kritiker- eller översättarverksamhet kan
förebrå mig för bristande intresse när det gällt
egenartade och avvikande böcker — jag ville
bara nämna detta som en bakgrund när jag
nu tvingas säga, att jag inför Ahlins senaste
arbete står helt och hållet förbryllad. Tanken
griper förgäves efter jämförande stödjepunkter
då det gäller att för läsaren ge någon bild av
den. Man famlar som sagt bland vad som
i mera hävdvunnen mening kallas
pikaresk-romaner, snuddar ett slag vid Caldwell, vid
Steinbeck eller vid en Gustav Sandgrens bohe-
•685
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
