Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
miska fantasier, dröjer ett ögonblick i
närheten av "Kvartetten som sprängdes", vilken
åtminstone har det gemensamt med Ahlins bok
att den är en småstadsskildring och att den
söker upphöja det banalaste banala svenska
till det groteskaste groteskas dignitet. Men alla
de citerade författarna har i motsats till Ahlin
en visserligen skiftande men i grunden
förlåtande älskvärdhet, d. v. s. något av det som
är humorns odefinierbara väsen, medan Ahlins
förefaller mig i grunden hatisk. Och kanske
den är det, åtminstone snarare detta än vad
den annonserats för: en humoresk. För resten
utkom för några år sedan i svensk
översättning en anglokatolsk skrift, betitlad "Från
helvetets brevskola" av C. S. Lewis, som
recenserats av undertecknad i dessa spalter och
efter vilkens föreskrifter Ahlins svarta
humoresk kunde tänkas koncipierad. Man skrattar
inte under läsningen, man våndas, och om
boken efterlämnar något eko så är det ekot
av ett "djävulskt skratt", precis så torrt, ont
och tomt som man föreställer sig ett sådant
—- nämligen i verkligheten och inte där det
annars mest förekommer: på scenen. De
burlesk-tragiska protagonisterna är maskartade,
beteendena stereotypa som i ett atellanskt spel,
och komedianterna är inte men föreställer
ett par-—tre halvimbecilla, några småsnuskiga,
"snuten", en filmhora, en pingstvän, en
frisk-sportare m. fi. Handlingen är konstruerad i ett
schema som kretsar kring sprit, sängar, gröna
kurar med inskriptioner och diverse socialt
småstadshyckleri, allt presenterat som
"lustigt". Jag skulle bedra mig mycket om man
hos en författare av Ahlins kaliber inte kunde
förutsätta att detta "lustiga" är en förklädnad
under vilken döljer sig ett angrepp av sådan
envetenhet att man måste gå till Kalvin (eller
kanske 1600-talets förstelnade svenska
teologdispyter) för att hitta i rätt fålla. Är denna
uppfattning riktig kan man ju å andra sidan
övergå från att kritisera själva berättelsen till
att beteckna uppsåtet som fanatiskt och
egentligen livsfientligt. Jag betvivlar att detta är
rätta sättet att röka ut människorna ur deras
lindrighet, jag betvivlar t. o. m. att de är så
lindriga. Vare sig man ser boken på ena eller
andra sättet förefaller den mig vara: antingen
ett skott under målet (som humoresk) eller ett
skott över målet (som moralpredikan).
Gunnar Ekelöf
IDYLLIKER
VID SKILJEVÄG
Bengt Anderberg: Kain. Bonniers 1948.
9: 50.
En bokhandlare i en mellansvensk stad kunde
våren 1946 meddela tveksamma spekulanter på
Bengt Anderbergs roman "Fanny", att en av
hans stamkunder blivit så charmerad av boken
att han på stående fot inköpt 25 exemplar att
dela ut bland vänner och bekanta. Är historien
sann, vilket den torde vara, är det inte
otänkbart att samme person i höst kommer in och
tillhandlar sig lika många exemplar av
Anderbergs senaste bok, men då för att lagra dem
på sitt vindskontor eller i värsta fall anförtro
dem åt värmepannan, i alla händelser för att
hindra tjugufem medmänniskor eller fler från
att stifta bekantskap med ett uppenbart
sede-fördärvat och sedefördärvande alster. Det lätt
förändrade sättet att reagera kan inte läggas
kunden till last — förmodligen följer han
fortfarande med ömhet och medkänsla skalden
Svensson på hans sentimentala promenader
längs daggvåta juniängar. Det är helt och
hållet beroende av författarens nya sätt att
skriva. Den poet som lekte sig bort från en
obehaglig verklighet i "Fanny" eller
improviserade de songespröda skymningsmelodierna
i "Fåglar" har inte mycket mer än namnet
gemensamt med författaren till "Kain".
Posören med schillerkragen och den ironiskt
utmanande övertygelsen om sin egen genialitet
har kastat både kostymering och
självmedvetande och renodlat stilgrepp som han
tidigare på sin höj d maliciöst smålett åt. Den
förvandlade Bengt Anderberg vill vara clown och
världssamvete, söndersliten gamäng och
litterär desperado som med vild lössläppthet flyttar
in de offentliga bekvämlighetsinrättningarnas
blyertsspiritualitet i svensk konstprosa. Har
han orkat med uppgiften eller har han förlyft
sig? Och har uppgiften överhuvudtaget varit
värd att förlyfta sig på? Det är svåra frågor,
viktiga frågor.
Kain, inte som biblisk gestalt utan som
samlande symbol för vår tids människa, är inte
någon nyupptäckt av Bengt Anderberg för
just den här boken. Han fanns med redan
i "Fåglar", i ett litet poem som helt bröt sig
ut ur diktsamlingens sfär av mild
oskuldsfullhet, ensamhetsberusning och vemod under
stjärnorna. Och han var redan då flyktingen,
jägaren som blivit villebråd i en fientlig häx-
•686
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
