Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
tidigare i vår historia". Det bör konstateras,
att denna kritik saknar varje anstrykning av
efterklokhet, Churchills kritiska synpunkter på
den nationella koalitionsregeringens
(översättaren använder termen "nationalregering",
som har en helt annan innebörd och snarast
leder tanken till Chiang Kai-shek) utrikes- och
försvarspolitik kom i skarpaste form till
uttryck redan i hans tidningsartiklar och
parlamentstal på 1930-talet. Det innebär ingen
obehörig övervärdering av de enskilda
personligheternas betydelse i historieutvecklingen om
man konstaterar, att Hitlers försök till
världserövring antingen aldrig hade blivit av eller
också kunnat mötas under för västmakterna
gynnsammare förutsättningar, om Churchill
haft samma ledande ställning under 1930-talet
som han fick 1940. Med män som MacDonald,
om vilken Churchill tidigare fällt omdömet att
han var en mästare i att uttrycka ett minimum
av tankar i ett maximum av ord, Baldwin,
som "visste mycket litet om Europa och tyckte
illa om det han visste", och Neville
Chamberlain hade Hitler ett lätt spel. De lät Tyskland
skaffa sig militär överlägsenhet över
västmakterna, riva upp Locarnopaktens
säkerhetssystem genom att besätta Rhenlandet, dra över
Italien till sin sida för att gemensamt besegla
Nationernas förbunds bankrutt och slutligen
erövra Österrike och Tjeckoslovakien. Churchill
döljer inte — trots en påtaglig
återhållsamhet i personomdömena — den bitterhet med
vilken han bevittnade denna utveckling; att
han oförtrutet och kompromisslöst fortsatte
sin opposition utan att låta sig påverkas av
hänsyn till sin egen politiska karriär är en
anmärkningsvärd moralisk prestation. Det var
som en ung, mot den officiella
utrikespolitiken starkt kritisk diplomat en gång under
dessa år yttrade: "Winston har alltid, alltid
förstått; han är stark och kommer att fortsätta
till slutet." Han hämtade sin styrka ur
förvissningen om att han och endast han hade rätt,
men det var nog snarare från eftervärlden än
från samtiden han väntade att få sitt
erkännande. Ingenstans torde hans stämning under
mellankrigstidens sista år bättre ha kommit till
uttryck än i den sammanfattande karakteristik
som avslutar den mäktiga fyrabandsbiografin
över stamfadern, hertigen av Marlborough:
"Han hade visat sig som den gode engelsman han
önskade att bli, och historien skall måhända en dag
erkänna, att om han ägt större makt skulle hans land
ha vunnit större styrka och lycka och Europa gått en
tryggare utveckling till mötes."
Kort före krigsutbrottet upphörde
emellertid Churchills isolering. Ju allvarligare det
världspolitiska läget blev, med desto större
styrka restes från skilda håll kravet att han
åter skulle ges makt och inflytande. I den
opinionsvåg som på våren 1939 krävde hans
inträde i regeringen märktes inte minst några
av de fackföreningsmän, som under
storstrejken 1926 betraktat honom som sin svurne
fiende, män som sir Walter Citrine och Ernest
Bevin. Även för Chamberlain stod det klart,
att i händelse av krig Churchills rätta plats var
på en central post i regeringen, och samma dag
som Storbritannien förklarade Tyskland krig,
den 3 september 1939, återinträdde Churchill
på sin gamla post som marinminister för att
för andra gången leda Storbritanniens
mäktigaste vapen i ett världskrig. De stridsberedda
krigsfartygen vid flottstationerna jorden runt
underrättades om marinministerskiftet av
amiralitetet, som signalerade: "Winston is back."
Churchills skildring av "skymningskriget"
— från krigsutbrottet fram till den tyska
invasionen i väster — får sin karaktär av att
han nu i motsats till under mellankrigstiden
själv stod i händelsernas brännpunkt. Den
viktigaste källan för hans framställning är de
promemorior, direktiv och telegram han
utsände under sin ämbetsutövning som högste
chef för brittiska flottan. Sjökrigshändelserna
står självfallet i förgrunden, och sjöslaget vid
La Plata och de marina operationerna i
samband med den tyska aktionen mot Norge ger
honom rika tillfällen att demonstrera sin
förmåga till fascinerande batalj skildring, även om
han knappast når upp till den litterära
virtuositet som präglar hans redogörelse för slaget
vid Falklandsöarna i verket om första
världskriget. Vad som främst tilldrar sig intresset är
emellertid de militärpolitiska värderingar han
återger utan att bekymra sig om att en del
av hans projekt med hänsyn till vad man nu
vet kan verka något lättvindiga; hit hör t. ex.
planen att etablera ett brittiskt flottherravälde
i Östersjön genom en forcering av Öresund.
Framställningen av förspelet till 9 april
innehåller inte mycket nytt utöver vad Reynaud redan
meddelat, men man frapperas än en gång av
den avgörande betydelse som den svenska
järnmalmen tillmättes av båda de krigförande
parterna. Här hade den svenska
neutralitetspolitiken både en stötesten och ett trumfkort, om
samlingsregeringens förmåga att neutralisera
resp. utnyttja denna faktor avger Churchill
inga omdömen.
•701
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
