Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
sig om levde Martin Bireks och Doktor Glas’
skapare i frivillig landsflykt i Köpenhamn,
ganska isolerad och bortglömd och inte utan
skäl en smula förgrämd, medan "Våld och
välds" författare snarast blivit allt välvilligare
och fryntligare med åren, omsvärmad som man
kan säga att han var av en ständigt växande
skara vänner och beundrare. Men det förefaller
som om just deras gamla skolpojksvänskap
hade gjort dem fullkomligt naturliga,
fullkomligt uppriktiga i umgänget med varandra, och
det är ett tecken så gott som något på Laurins
vänskapsgenialitet att han livet ut lyckades
bevara de goda förbindelserna med de båda
dödsfienderna Söderberg och Böök. Det
konststycket hade inte många gått i land med.
Nå, breven innehålla naturligtvis rätt mycket,
som är likgiltigt ur så kallad högre synpunkt:
vänskapsbetygelser, tack för senast, anekdoter,
bons mots, dagsskvaller och dylikt, som dock
allt får sitt berättigande genom att formuleras
av två kvicka karlar, bland de kvickaste vi haft
här i landet. Enstaka små senila distraktioner
och kortslutningar kan man väl notera, men
eljest är det sannerligen inget fel på intellekten.
Om man inte visste det förut, kan man här få
belägg för att Söderbergs religionshistoriska
intresse hade ett helt annat allvar och djup än
vad hans antagonister bland teologer och
profana hycklare ville erkänna. Båda
genomskådade från början Kaj Munk såsom den dyrkare
av makten, våldet och övermänniskan som han
var — och upphörde att vara först då dessa
"ideal" vände udden mot hans eget land, och
i varje fall Söderberg var fullt på det klara
med vad en världsberömd charlatan som
Oswald Spengler var för en figur. Om dessa
båda herrar handla ett par av de mest lysande
artiklarna i "Sista boken".
Av särskilt intresse är att följa de gamla
herrarnas brevdiskussion om nazismen.
Hjalmar Söderberg var ju sedan länge en trofast
fiende till tysk militarism och imperialism, och
hans första vilda utbrott mot nazismen kom
naturligt nog efter junimorden 1934. Redan då
har också Carl Laurin nått fram till en alldeles
entydig ståndpunkt — han har dessutom gjort
sig besvär att läsa "Min kamp" och har gripits
av vedervilja inför detta opus. Men det var
med tungt hjärta han tog parti mot sin moders
land; han satt fast i den svenska eller rättare
sagt tyska myten om versaillesfredens hårdhet
och orättvisa, var sedan åratal bekajad med
irrationell bolsjevikskräck, var god vän med
Böök och troskyldigt förvissad om att denne
var i god tro samt umgicks flitigt i den
nazist-infekterade stockholmssocieteten, varifrån han
kunde relatera vad "Adolf" sagt till Ann-Mari
Tengbom-Bismarck dagen efter det han låtit
tutta eld på riksdagshuset. För Söderberg kom
avskyn för nazismen att medföra en ny period
av intellektuell livaktighet med den lilla
ålderdomsnyansen, att han vädrade nazism i varje
buske. Hur klart hans huvud ändå var,
framgår emellertid av den äkthetsprövning han
underkastade ett brev från nazistkoryfén Karl
Ernst, och som sedan också blev en artikel
i G. H. T. och i "Sista boken", och till en av
Laurins ständigt framdragna jämförelser
mellan naziland och sovjet (som om ena partens
förbrytelser inneburit en ursäkt för den andras)
svarade han skarpt och dräpande:
Bolsjevikerna ha förstört rättsordningen i ett land,
där det aldrig har funnits någon. Fascismen har
förstört rättsordningen — civilisationens innersta kärna —
i Tyskland, Italien och hela Centraleuropa. (S. 120.)
Med all antipati mot Hitler och nazismen var
Laurin, som på gamla dagar helst ville bevara
sinnesron, lite irriterad av Söderbergs aldrig
vilande patos och förklarade, att både han och
Segerstedt voro "hysteriska". Han hade glömt
bort, att han själv i ungdomen i fråga om
Dreyfus-affären varit välsignat "hysterisk".
Men tysk-ryska pakten beseglade slutgiltigt
det för ett ögonblick hotade åsikts- och
vänskapsförbundet mellan de gamla herrarna —
à quelque chose malheur est bon!
Holger Ahlenius
•703
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
