Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
av
EBBE LINDE
Bortser vi från de teaterhändelser, som inträffat
efter den 27 oktober, och vars omnämnande av
tekniska skäl får överstå till nästa nummer, så är det tre
svenska urpremiärer, som under månaden trätt i
förgrunden för intresset.
Marika Stiernstedts "Sonens återkomst" började
raden, med premiär på Dramatens lilla scen på
månadens första dag. Pjäsen är i sina huvuddrag en
dramatisering av den nu kvartssekelgamla romanen "Resning
i målet". Men själva sonfiguren är nytillkommen.
Författarinnans fantasi har enligt hennes egen deklaration
länge lekt med omarbetningen, fast hon först på sista
tiden känt sig få det grepp om den, som hon tyckte att
hon behövde. Den nu sjuttioåriga Marika Stiernstedt
är ju ingen dramatisk novis, hon har redan tre spelade
pjäser bakom sig, och mycket låter säga sig till
förmån för det nya stycket, liksom något låter säga sig
emot. Karaktärerna står klara från första scen,
entydiga och väl sammanhållna; problemet, som är en
dominerande stark faders förhållande till sina barn och
deras kuvade mor, har inte avförts från dagordningen
av verkligheten, även om naturligtvis litteraturen har
hunnit behandla det ännu ett otal gånger under
mellanåren; replikerna är lediga och till de klara,
väl-fångade karaktärerna svarar i stort sett osökta och
naturliga, men dock belysande situationer, åtminstone
under de två första akterna. Under sista akten sjunker
det, ett vanligt öde. Vad beror det på? I detta fall
delvis på regissören Rune Carlsten, som valt att spela en
kasserad version av slutet i stället för den, kanske inte
bra, men bättre, som författarinnan senare kommit
fram till och som finns med i den tryckta versionen av
dramat (Bonniers 1947, kr. 6:50). Men djupare sett
på att författarinnan enligt klassiskt recept har velat
ha med en "utveckling", en upplösning av konflikten;
och sådant låter sig i detta som i de flesta fall inte
pressas in i en realistisk teaterscen utan våld på
naturen. Det är bara i dåliga veckotidningsnoveller och
deras sceniska ekvivalenter som en gammal ingrodd
hustyrann kan lägga av sitt gamla jag och ångra sig
mellan frukosten och eftermiddagskaffet, för att
därefter genast börja grundlägga ett nytt förhållande till
barnen, hustrun och livet i dess helhet.
Vad framförandet beträffar . .. ja, många par ögon
ser väl mer än ett par, så jag har roat mig med att
sammanställa de kritiska omdömena i alla de dagliga
stockholmstidningarna, har gett dem statistisk
gradering och sökt ett medeltal. Jag finner då att av de
enskilda skådespelarna unge Karl-Henrik Fant och gamle
Åke Claesson taxeras högst med mycket ampla lovord
(85 poäng, när 100 är det absoluta maximum), tätt
följda av Holger Löwenadler (83 p.). Karl-Henrik
Fants topplacering i värderingen beror väl delvis på
att han är ung, och att hans prestation var oväntad;
sådant faller mer i ögonen än den förtjänst, som man
är van vid att möta ofta. Att Fant verkligen var bra
som den unge musikaliske sonen och jazzdirigenten är
dock klart, men jag, som sett mindre än
recensentkollegerna av senare års stockholmsteater frapperades
långt mer av de båda andra nämnda, särskilt av fadern,
Holger Löwenadler, vars konst verkligen står på en
nivå där han har ytterst få jämbördiga i landet. Gott
consensusbetyg får också Olof Bergström i en biroll,
som han lagt komisk färg på (68 p.) och Birgitta
Valberg, som med dröjande gåtfullhet återgav den unga
flickan, som blir ställd mellan far och son (60 p.),
medan Dora Söderberg som modern (37 p.) och Ulrika
Modin som ett gift vampvåp (32 p.) ingalunda kan
glädjas åt att ha fått godkänt av kritiken. Den senare
torde dock kunna skylla sitt för resten rätt
betydelselösa misslyckande på regin, som man i allmänhet är
missnöjd med (34 p.); såsom det syns mig med allt
skäl, för utom slutet var födelsedagsscenen i tredje
aktens första tablå klart förfuskad, och det myckna
springandet runt en flygel mittpå scengolvet gjorde
ingen människa glad. Pjäsen i och för sig kan sägas
ha undkommit ur den kritiska skärselden med ett
knappt godkänd (48 p.).
Då har emfasen varit bra mycket större inför Arvid
Brenners "Det orimliga", som fick sitt första
framförande i Linköping den 13 okt. av östgötaensemblen.
Finge man tillämpa en jämförelse med samma
måttstock här, så vore pjäsen mästerlig (78 poäng), Gerd
Hagman i den kvinnliga huvudrollen rentav bättre än
de tre manliga stjärnorna i stockholmsföreställningen
(88 p.) och Bengt Blomgren som hennes främste
motspelare inte så förfärligt mycket sämre (72 p.), medan
regin av debuterande Hans Dahlin knappast lämnade
rum för annat än den mest oblandade beundran (92
p.). Fullt så sensationellt var det naturligtvis inte, det
är det där fenomenet med den positiva överraskningen
från de nya och små som spelar in igen — poängsiffror
704
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
