Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
på 60 för Blomgren, 65 för pjäsen och Dahlin och 70
för Hagman skulle jag tro hade varit rimligare, och
det är vackert så. Vad experimentet visar, är bara att
jämförelser mellan prestationer på olika scener inte
kan göras på grundval av föreliggande recensioners
större eller mindre entusiasm, om man inte inför högst
bestämda korrektioner; och därför lägger vi också
bort det tills vidare och återvänder till den
anspråkslösare och enklare subjektiva bedömningen. Och
konstaterar därvid rätt och slätt att både Brenner och
Johan Falcks garde gjorde överraskande gott ifrån
sig över hela linjen.
Också denna pjäs är byggd på en av författarens
romaner, "Rum för ensam dam". Huvudpersonen
Magda är en av dessa tystlåtna, litet känslokarga
naturer, som tåligt uthärdar villkor som andra skulle
känna förödmjukande och går vidare från det ena
möblerade rummet till det andra och ur det ena halva
känsloförhållandet i det andra, därför att hon hemligt
bär på en orimlig dröm, drömmen om en man som
rest-löst kan fylla hennes andliga och timliga behov och ta
hand om henne och hennes lille gosse. Och som hon
själv kan få betyda allt för. Vi ser henne mellan två
sådana uppbrottsdörrar, som hon har att stänga efter
sig. En etapp har åter passerats, när ridån går ned,
litet har hon lärt sig om sig själv (och vi har lärt oss
åtskilligt) men någon omvälvande förändring har inte
skett. Brenner har undgått faran att åstadkomma ett
dåligt slut, strängt taget genom att inte åstadkomma
något slut alls. Däremot har han haft svårigheter att
göra sin inbundna hjältinna klar för oss utan att låta
henne prata så mycket att det blir karaktärsoförenligt.
Jämfört med romanen är hon språksam i överkant.
Karaktärerna är långt mindre skarpt tecknade än hos
Marika Stiernstedt, i själva verket klarnade de först
under föreställningens gång, och däri kan man, om
man så vill, se ett av de realistiska dragen. Över huvud
är det den osminkade äktheten och den pärlgrå
vardagstonen i stycket som fångar respekten, bådadera
välkända från författarens berättande prosa. Dramatik
i vanlig mening rymmer stycket däremot knappast.
Det är så avdramatiserat, som någon Dagerman kunnat
begära.
Även "Det orimliga" har utkommit i bokhandeln
(Tiden 1948, 3 : 75).
Axel Strindbergs "Stunder av nåd" kom på
Borgarskolan i Stockholm den 19 okt. Dramatikerstudion
stod för värdskapet och Ellen Isefiaer från Bergen för
regin. Pjäsen skrevs för folkparkstävlan 1946 och
publicerades i kalendern "Vindros" samma år. Uppslaget
går tillbaka till kriget och norska ockupationen,
reflekterade i en frireligiös gränsby. Gubbarna smugglar till
de främmande tvärs över viken, gummorna ser med
läsarpredikanten Vestberg Guds straffdom i
tidshändelserna och är för övrigt mest upptagna med att göra
livet surt för en stackars tös, som håller på att få ett
barn med sin fästman. Efter hand rycks byn med i
ockupationsstriderna, antingen Strindberg nu tänker
sig en av dessa nedtystade gränsincidenter eller att
Sverige invaderats helt och hållet. Det unga paret som
stått i strålkastarcentrum sprängs åt olika håll, flickan
blir pacifist, pojken blir aktivist och tvingas göra upp
svikarräkningen med sin far. Föreställningen
övertygade om två ting, för det första att Stockholm måste
få en bättre skådebana för gästspel och tillfälliga
arrangemang, och för det andra att dramat är det
naturliga tungomålet för Axel Strindberg på ett annat
sätt än för Brenner och Marika Stiernstedt. Det kan
sägas att storyn är passé, men konflikt och karaktärer
är intensivt levande. Ojämnheter finns där, i tempot
framför allt; första akten spelar så ensidigt på den
gradvis ökade spänningen inför vad de smusslande
smugglarna egentligen har för sig, att den överspelar
det motivet, och den andra tar lika ensidigt fasta på
den andliga terror som flickungen utsätts för, medan
den tredje hastar igenom upplösningen så summariskt
och flinkt att man knappt hinner fatta. Men där finns
kraft och dramatisk puls, och en enkel folklighet som
alldeles ajournerats i "Kalifens son", och därjämte,
viktigast av allt, det vitglödande engagemang utan
vilket ingen blir riktig dramatiker.
Av de uppträdande fäste sig kritiken i allmänhet
mest vid Lena Cederström, förmodligen för att man
just inte varit van att se henne som bohuslänsk
stug-mora. För mig råder dock inget tvivel om att det var
Folke Walder, som gjorde aftonens prestation, och det
en riktigt remarkabel ändå, när han gav så levande
fullblod åt läsarpredikanten. Josua Bengtsson gjorde
en fin insats också, som den ena av smuggelgubbarna,
och han sekunderades durkdrivet av Arthur Fischer.
Runt omkring var det särdeles ojämnt, och annat kan
man ju inte begära av en tillfälligt sammanförd
besättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
