Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
tidevarv, misslyckas. För honom själv blir döden den
enda lösningen, för kvinnan verkligheten och det
spontana livet. Han säger vid ett tillfälle i filmen:
"Människor före mig själv har försökt att ställa sig utanför
sin egen tid. Det är omöjligt!"
Filmens styrka och dess eggande fantasteri, vilket
så starkt fängslar åskådaren, härleder sig främst från
miljöskildringen — t. ex. dandyns overkliga, "döda"
londonvilla eller madame Tussauds vaxkabinett. Den
franske arkitekten Piménoff har låtit sin fantasi sväva
fritt och lämnat storartade möjligheter till suggestiva
bildkompositioner, som regissören tar väl vara på, men
hans miljöer gränsar också ofta till svulstighet som i
den dekadent praktfulla vattenfesten i renässansstil.
Spegelkorridoren, som gett filmen dess namn,
utnyttjas givetvis till bristningsgränsen av fotografen
Thomas, vilken hela tiden arbetar med raffinerat artisteri
både i ljussättning och kameraföring. Bäst har han
emellertid lyckats med Edana Romneys levande och
känsliga ansikte, vilket förlänats en mjukhet och en
lyster mot vilken Erie Portman med sin
marionett-artade typ och sitt stela ansikte verkningsfullt
kontrasterar.
Spegelkorridoren har tillkommit genom
engelsk-franskt samarbete och det ligger mycken sanning i vad
någon påpekat om att den även formellt är inspirerad
av en fransk och en engelsk filmskapare: Cocteau
och Hitchcock. Särskilt förs tankarna till den förres
"Flickan och odjuret", som också präglades av en
mar-drömsaktig overklighet, medan de dramatiskt intensiva
detaljer, som då och då avlöser de mera bisarra
inslagen, väl skulle kunna hänföras till den hitchcockska
skolan. Filmen må ha sina brister •—- ramberättelsens
skomakarrealistiska skildring av borgerlig
familjelycka hänger exempelvis nästan i luften — men dess
bildartisteri och förbryllande persongalleri vill man
inte gärna ha gått miste om. Hugo Wortzelius
Det segrande korset (D’Homme à Hommes). Manus:
Charles Spaak och Christian-Jaque. Foto: Christian
Matras. Dekor.: Robert Gys. Regi: Christian-Jaque.
Filmen om Henri Dunant och Röda korset är en
jätteinspelning, där mycken möda nedlagts på att
skapa historisk äkthet och att förläna filmen humanitärt
patos och mänsklig storhet, men gripenheten hos
åskådaren torde, där den finns, närmast vara en
efterratio-nalisering. Alla känner Röda korsets kärleksverk och
denna kunskap skapar reaktionerna inför filmen mera
än denna själv. Jämför man den nämligen med en
annan film i samma genre — "Inferno" — skall man
snart finna, att Det segrande korset framför allt
saknar den närgångenhet i skildringen av det mänskliga
lidandet och kampen för människovärdet, som gjorde
"Inferno" till en sådan skakande upplevelse. Röda
korsfilmen är mera retorisk, ja, man skulle kunna säga
ytlig, trots att båda filmerna gemensamt har en stor
personlighet, tidsfärg och de breda miljöskildringarna.
Manusförfattarna har med uppenbar förkärlek
stannat inför de moment i Dunants liv som är mest
patetiska, vilket inte alla gånger är till fördel för filmens
helhetsintryck och ibland ger den ett drag av lätt
sentimentalitet. Scenerna spelas ut som fanfarer, men de
är ofta livlösa. Måhända bidrar detta till att bilden av
Dunant som människa i själva verket blir ganska
konturlös — även i Barraults genomarbetade och
intelligenta tolkning av rollen. Filmens största behållning
ligger otvivelaktigt i de rekonstruerade
bataljscenerna: slaget vid Solferino och belägringen av Paris 1871.
Det sistnämnda partiet är överhuvudtaget filmens
höjdpunkt, där får bilderna verklig bredd och kraft. När
Dunant under skydd av den fladdrande rödakorsfanan
transporterar åldringar, kvinnor och barn över Seine
medan kanonerna tiger ges i några scenkomplex en
filmiskt övertygande skildring av denne mänsklige
välgörares verkliga insats. För några ögonblick får filmen
den dramatiska resning den tyvärr som helhet saknar.
Hugo Wortzelius
Korpen (Le Corbeau). Manus: Louis Chavance och
H. G. Clouzot. Regi: H. G. Clouzot.
Produktion: U. G. C.
Denna franska film spelades in under ockupationen
i en tyskkontrollerad studio och var länge efter
befrielsen förbjuden. Någon samarbetsprodukt i fråga
om innehåll och form är den emellertid inte, tvärtom
omisskännligt fransk på ett sätt som ibland kan verka
irriterande. Det är en satir över skvallret och
avundsjukan i en småstad med sjukhus och läkarkretsar i
förgrunden. En flod av anonyma brev med de
klumpigaste angivelser förpestar den även till vardags ganska
nattståndna atmosfären i staden och driver upp
lidelserna ända till upplopp och lynchningstillbud. Individ
kontra massa uppfattas på ett sätt man känner igen
från franska romaner, särskilt Jules Romains, och
detta problem ägnas genomgående ett mer intelligent
intresse än den tämligen puerila kriminalintrigen.
Miljön är medvetet oskönt uppfattad med i synnerhet
horribla interiörer, människorna är även när de skall
vara förföriska eller lustiga för det mesta frånstötande.
Ibland, såsom i begravningsepisoden, växer satiren ut
till imponerande groteskeri. Pierre Fresnay gör med
mycken intensitet den stridbare läkaren som kämpar
som en Sankt Göran mot förtalets drake för att på
slutet snärjas av en prinsessa som ser ut som en sjunde
klassens kokott. Georg Svensson
710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
