Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Jöran Fischer: Utflykt från det grå huset. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Novelldebut
JÖRAN FISCHER
UTFLYKT FRÅN DET GRÅ HUSET
En efter en hade de tröttnat och lagt sig till
vila. I den stora soffan, på golvet, var som
helst där en kropp kunde sträcka ut sig i sin
fulla längd. Ljusen hade brunnit ned, och på
bordet stod flaskorna tömda och glasen
ur-druckna eller med kvarglömda skvättar. Luften
var tjock av rök.
När den siste av dem, den mest uthållige,
hade domnat bort och blott sovandes jämna
andedrag hördes, tog han av sig skorna,
oändligt försiktigt, och smög sig ut, då och då
stannande vid en knarrande golvtilja. Skulle någon
vakna? Skulle hans plan gå om intet? Någon
rörde på sig i ett hörn, sluddrade några
otydliga ord i sömnen, stönade, vände på sig. Så
blev allt stilla, och han kom lyckligt ut ur
rummet, trevade sig genom den mörka hallen
fram till stora dörren. Sakta sköt han igen den
efter sig och stod ute på förstubron.
Han drog ett djupt andedrag. Nattluften var
sval och gjorde honom med ens klarvaken,
vädrade bort all instängdhet och tvekan. Han satte
på sig skorna och smög sig på tå nedför
trappan. Så gick han över till gräskanten,
undvikande sandgången. Det våta gräset kylde
hans bara fotleder. Han rös till och fortsatte
allt hastigare ned mot vägen.
Det började sakta ljusna. Ingen vind rörde
sig ännu. Träden var stilla, väntande, men
fåglarna hade börjat. Någonstans hörde han en
kråka skrika.
När han stod på vägen, vände han sig en
sista gång upp mot det grå huset. Det låg där,
stort och öde, med gapande fönster, som ett
dött djur på vilket maskarna redan förtärt
ögonen. Med en rysning vände han sig ifrån
det och fortsatte att gå.
Det var sin egen väg han gick, av ingen ut-
pekad och upptrampad. Han var fri från all
påträngande övertalning, fri från tvånget, från
sin egen viljelöshet och ovisshet. Han kunde
söka det han innerst längtade efter och visste
skulle bli hans, om han blott tog upp det och
behöll det. Han kände inget tvivel. Allt var så
enkelt. Det som hade varit, allt det bundna och
förnedrande i hans tillvaro var borta. Inte en
gång minnet av det plågade honom. Han hade
lämnat det kvar alltsammans i huset där uppe
på backen. Det döda huset, liket som väntade
på förintelse.
Nu såg han redan havet. Det bredde ut sig
framför honom med ett band av öar simmande
vid horisonten. Det låg där oändligt stilla,
väntande ännu, liksom allt omkring honom,
liksom han själv. Hur hade han så länge
kunnat vara borta ifrån det? Hur hade han
kunnat leva och andas alla dessa år, alla dessa
förfrusna, nedisade år?
Han vek av från vägen och gick genom
gräset ned mot stranden. På en kulle hade en
fiskare hängt upp sina nät till tork.
Vattendropparna hängde ännu klara och glänsande
i maskorna. Längst ute vid horisonten såg han
en svag rodnad. Den blev allt starkare, alltmer
bländande. När de första solstrålarna bröts i
dropparna på näten, var det som om skönheten
skurit honom i ögonen, och han grät av smärta
och lycka.
Nu såg han blott en enda ö, svävande ett
stycke över horisonten. Alla de andra hade
försvunnit, tonat bort i ett blått dis. Han tyckte
att den kom närmare, växte framför honom.
Nu kunde han urskilja träd, buskar och
klippor. Han såg skuggor och dagrar. Det fanns
inte längre något tvivel. Han visste att det var
den rätta.
728
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
