Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Jöran Fischer: Utflykt från det grå huset. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTFLYKT FRÄN DET GRÅ HUSET
Han tog av sig kläderna och gick ut i vattnet.
Den friska kylan kom honom att andas fortare,
men han tvekade inte. Han började simma,
lugnt och målmedvetet. Det var långt dit ut.
Skulle han nå sitt mål, måste han ta det
försiktigt, inte trötta ut sig. Simma på rygg ibland,
vila sig och spara sina krafter.
Alltjämt syntes ön långt borta. Hur länge
hade han egentligen simmat? Han visste det
inte. Han hade förlorat allt begrepp om tid.
Hans armar och ben kändes allt tyngre. Varje
simtag kostade honom en ansträngning av
viljan. Men han fick inte ge tappt, han måste
dit ut. Han vände sig på rygg men orkade inte
hålla sig flytande. Simmade framåt igen,
långsamt, sammanbitet. Då var det som om ön där
borta började dansa för honom. Än var den
i farlig närhet av solen. Nu tar den eld, nu
brinner den, tänkte han. Men så dök den åter
ned i havet, var borta för honom, blev ett med
horisonten. Han kände bara svedan av solen
i sina ögon och tröttheten i sina lemmar. Även
hans vilja började domna. Efter en sista
förtvivlad ansträngning lät han sin kropp sjunka
och överlämnade sig åt djupet. Men när han
sjönk, dansade ännu ön för hans inre blick, en
dans mellan eld och vatten.
Tid existerade inte för honom. Det fanns
blott en evig sommar, en sol som gick upp lika
varm och strålande varje morgon och gjorde
hans nakna pojkkropp allt brunare. Det fanns
bara havet, en arkipelag av öar, ekbackarna
och det mjuka gräset, de blå sländorna som
stod stilla i vasskanterna, småspiggen vid
bryggan. Tillvaron var ett evigt sommarlov.
Han hade utvalt en kal stenhäll alldeles i
kanten av vassruggen. Man kunde vada dit
utan att blöta magen. Det var hans ö, hans
kungarike. Han var dess styresman, dess
försyn, dess allsmäktiga gudom. Han hade
planterat in stora odlingar av fetknopp, överförda
från fastlandets bergknallar och
stengärds-gårdar. Det var majsfält. Stora fruktbara
plantager där man kunde vänta rika skördar.
Björnmossa och lavar bildade skogsbälten
runtomkring, och från en fördjupning mitt på
hällan, där regnvattnet brukade samla sig,
ringlade en flod ned mot havet. Vid dess
utlopp skulle en hamnstad ligga, porten ut mot
världen. Därifrån skulle han skeppa öns
produkter av spannmål, virke och metaller. Dit
skulle fartyg komma med varor från länder
på andra sidan havet.
Han hade hämtat en hink med blålera från
gruvorna längre bort efter stranden. Av den
mjuka leran byggde han staden med rader av
hus, kyrkor och palats. Här låg den gamla,
ursprungliga bebyggelsen med smala gränder
och prång. Där utanför den nyare. Skyskrapor
reste sig, den ena högre än den andra. Nere
vid hamnen lade han längor av magasin och
kvarter av handelshus. För förbindelsen med
öns inre måste han utföra ett väldigt brobygge.
Även här var blåleran, förstärkt med vass,
byggnadsmaterialet. Ett mäktigt spann sträckte
sig mellan ett par klippspetsar, och vägen
fortsatte slingrande mot inlandet, gick genom byar
och mindre städer tvärsöver hela ön. Det var
huvudvägen, i vilken många mindre mynnade
ut. På insidan av ön vid en skyddad naturlig
hamn hade han utsett platsen för sitt rikes
huvudstad. Den skulle bli den största och
vackraste av hans städer, väl planlagd med gator
och torg och öppna platser. Där skulle hans
eget residens ligga. Därifrån skulle impulser
och signaler gå ut över hans rike till fromma
och välfärd för dess invånare. Och i hamnen
skulle en mäktig flotta av vasskepp ligga
segel-klar för att rycka ut och avvärja anfall från
sjörövare och fientliga armador.
Till den staden behövde han mycket lera.
Han tog den tomma hinken, vadade in till land
och gick efter stranden bort till
blålersgru-vorna, de outsinliga källorna. Han fyllde
hinken, körde gång på gång händerna ner i leran,
knådade den, lät den sippra genom fingrarna.
Den var så mjuk och skön.
Plötsligt ryckte han till vid ljudet av skrik
och skratt borta från ön. Han reste sig upp och
såg några pojkar landstiga från en roddbåt.
729
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
