Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - John Hayward: Den okände T. S. Eliot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
som själen flyr en sliten kropp till slut,
som tanken flyr från kroppen den nött ut.
Jag skulle väl
ha hittat på en idealisk väg på nytt,
en väg vi båda kunde se,
enkel och trolös som att skaka hand och le.
Hon gick, men medan höstens dagar vandra
hon fyllt min tanke både natt och dag,
många dagar, många timmar:
hennes famn med blommor, hennes hår som glimmar.
Hur skulle de ha levat med varandra!
Jag hade mist en åtbörd och en pose.
Störd i min slummer händer det att jag
alltjämt med häpnad av den tanken slås.
(Översättning av Erik Blomberg)
Här finns avgjort ingenting som man kan
stöta sig på, inga odörer, inget damm,
ingenting opassande, ehuru den ovanliga metern
— vilken vi nu inser vara en mästerlig
tillämpning av den fria versen — förmodligen skrämt
bort några skygga läsare genom sin
oregelbundenhet. Men frånsett den tekniska
virtuositeten är "La Figlia Che Piange" inte typisk
för boken som helhet, framför allt inte vad
dess poetiska bilder angår. Ett bättre exempel
på Eliots originella begåvning, sådan den tedde
sig i detta första skede av hans bana, finner
man i titeldikten, "J. Alfred Prufrocks
Kärlekssång", vilken han skrev som nyexaminerad
akademiker 1911, då han var tjugufyra år och
vistades i Paris och München.
Det är lätt att nu tänka sig vilken chock
denna ironiska kärlekssång måste ha givit
öron, som var inställda på t. ex. Rupert
Brookes, James Fleckers och Edward Thomas’
inhemska vildmarkstoner. Det var ju inte ens
en sång, åtminstone inte av den sort som kan
sjungas i salonger. Man kunde inte sjunga den
alls — som man t. ex. kunde med Masefields
"Sea Fever" med musik av John Ireland. Den
var ett fragment av en uppsnappad monolog
— men med skickligt utnyttjande av
samtidsspråkets uttryckssätt — varpå det hela
sönderdelats i musik. Vad ville den uttrycka? Dikten
är inte svår att läsa på så sätt att man inte,
t. o. m. första gången man läser den, genast
förstår vad den handlar om — den
välupp-fostrade unge mannen, äldre än hans år
anger, ett slags bostonbo av Henry James’ typ,
vars goda, överkänsliga smak och puritanska
pryderi hindrar honom att släppa sig lös och
kommer honom att dröja innan han når sitt
mål, hindra honom att förklara sin kärlek.
Dess tema är "emotionell svält", för att låna
ett uttryck av Edmund Wilson, men
missräkningarna och tvivlet på den egna förmågan
förvandlas till ett slags sardoniskt småprat,
som får sin tillspetsning av ironi och t. o. m.
sarkasm som går ut över berättaren själv. Där
finns ingen sentimental självömkan. Man
påminns om Villon, och i Prufrocks liksom i
Villons predikament slår den underliggande
bitterheten igenom — "föreställningen om
något oändligt milt, något oändligt lidande".
Där finns också andra affiniteter, som bör
upptäckas av den som är väl hemmastadd i
engelsk och fransk lyrik, t. ex. den
metafysiska kvickheten hos Donne, Chapman och
deras samtida eller den lyrik man finner hos
de franska skalderna Tristan Corbière,
Laurent Tailhade och Jules Laforgue med dess
gäckande humor, efterbaudelaireska
storstadsmelankoli och attityd av upphävd förtrollning.
Det kan för övrigt nämnas att en rad i "La
Figlia Che Piange", "enkel och trolös som att
skaka hand och le", direkt återgår på Laforgues
"Simple et sans foi comme un bonjour" och
utgör det första anmärkningsvärda exemplet
på Eliots medvetna användning av
anspelningar i sin lyriska teknik.
Man bör kanske tillägga att de människor,
som genast uppskattade Eliots första
diktsamling, var sådana vilkas kunniga och
entusiastiska inställning till engelsk och europeisk
litteratur satte dem i stånd att upptäcka dessa
affiniteter och denna rikedom på anspelningar.
Det finns folk som kallar sig "lyrikälskare" men
som så snart de träffar på de minsta
svårigheter eller antydan till något esoteriskt genast
utbrister i bitter klagan att skalden inte har
rätt att använda sådana knep eller ställa sådana
740
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
