Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - John Hayward: Den okände T. S. Eliot - Ivar Lo-Johansson: En ny proletärdikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN NY PROLETÄRDIKT
krav på dem. Liksom många s. k. musikälskare
begär de inte annat än att försättas i en
stämning, som kan bilda utgångspunkt för deras
dagdrömmar och sentimentala fantasier. 1917
hade Eliot mycket litet att erbjuda sådana
personer, utom tillfälle till hån och fnysningar.
Vad han då och för övrigt allt sedan dess har
begärt av sina läsare är inte bara den
uppmärksamma och intelligenta medverkan varje
skald har rätt att fordra, utan också en känsla
för det förgångna, en känsla för Västeuropas
lyriska tradition.
Vad detta innebär förklarade han två och
ett halvt år efter det att "Prufrock" utkommit
i en essay, "Tradition and the Individual
Talent", som publicerades i The Egoist, där
han då tjänstgjorde som biträdande redaktör.
I denna viktiga trosbekännelse skrev han:
Tradition är inte något som kan nedärvas, och vill
man göra sig delaktig av den kan det ske endast
genom hårt arbete. Den kräver först och främst det
historiska sinne, som vi kan kalla nära nog
oumbärligt för envar som vill fortsätta som lyriker efter
sitt tjugufemte år; och det historiska sinnet innebär
en förståelse inte bara för det förflutna som något
förflutet utan också som något närvarande: det
historiska sinnet kan tvinga en människa att skriva inte
bara med sin egen generation i blodet utan med en
känsla av att hela den europeiska litteraturen från
Homeros och framåt, och inom den hela hans eget
lands litteratur, existerar samtidigt och bildar en
samtidig tingens ordning. Detta historiska sinne, som
innebär en känsla för det tidlösa likaväl som för det
tidsbestämda och för det tidlösa och det tidsbestämda
tillsammans, är det som gör en författare
"traditionell". Och på samma gång är det det som gör en
författare mest intensivt medveten om sin ställning
i tiden, om sin egen samtidighet.
Man måste läsa hela denna essay för att
förstå inte bara den poetiska tekniken i
"Prufrock" utan också betydelsen, hos denna
bok. Om man, som jag anser, får kalla den
lilla volymen epokgörande, beror detta på att
den åstadkommit en omorientering av engelsk
lyrik. Det är som om den engelska lyrikens
tillflöden efter att länge ha slingrat sig fram
eller bara stått stilla i våra lantliga sankmarker
plötsligt åter letts in i den europeiska
traditionens huvudfåra. När "Prufrock" utkommit
måste så småningom den engelska lyriken
både ur innehållslig och formell synpunkt
påverkas av denna radikala vattenreglering. Dess
utveckling under de senaste tjugu åren har
eftertryckligt visat att så blev fallet.
"The Love Song of J. Alfred Prufrock" ingår i volymen "Dikter" av T. S. Eliot (Bonniers 1942,
5:75) i översättning av Gunnar Ekelöf, vilken ursprungligen publicerades i BLM n:r IV, 1942.
I denna volym ingår också Erik Blombergs översättning av "La Figlia Che Piange". Essayen
"Tradition and the Individual Talent" ingår i ett nyligen utgivet essayurval "Vad är en klassiker"
(Norlins 1948, 11:—).
IVAR LO-JOHANSSON
EN NY PROLETÄRDIKT
i
Den litteratur som hjälper mänskan mot
övergrepp är en betydande litteratur.
Övergreppet kan vara av inre eller yttre art, men
oftast hör bägge delarna intimt ihop.
En litteratur som skapar nya värden,
inmutar nya marker, skaffar fram nya tankar,
är utan tvekan betydande dikt.
Mot bägge slagens litteratur står idyllen.
Idylldiktningen flyr det som är strid, trånar
efter vilan, leker med trivselns ullgarnsnystan,
sentimentaliserar det förgångna, antingen det
är glädje eller sorg.
Det har länge funnits en benägenhet att
anse det första slagets litteratur, tendensdikt-
741
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
