Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ivar Lo-Johansson: En ny proletärdikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN NY PROLETÄRDIKT
skor bekymrar sig alltjämt för bröd, för frihet,
för mänskorätt. Socialismen har knappt mer
än börjat realiseras. Det finns inget skäl för
att just diktningen skulle anse socialismens
mål uppnådda. Så fin får dikten inte vara, att
den sysselsätter sig med uppgifterna bara
medan de befinner sig på drömstadiet, medan
den överlåter åt andra att realisera dem i
verkligheten om kanske femti eller hundra år.
Den diktning som går före, står ändå i
allmänhet fri gentemot politiken. Författarna står
fria gentemot politikerna. Författarna är sällan
så tvärsäkra på sin politiska inställning. Även
om en författare är socialist, är han därför
inte alltid enig med det sätt på vilket
socialismen realiseras. Vanligen tycker han att det
går för sakta, att räddhågan är för stor. Det
kan hända att han alltjämt förblir socialist,
därför att han ser till det stora hela och inte
till detaljerna, men hans oppositionsrätt kväljs
ändå inte av hänsynsfullhet utan av
tryckfrihetslagen.
Det är i andra fall inte alls så säkert att en
författare är socialist fast hans författarskap
kan verka i radikal, i "socialistisk" riktning.
Se på Strindberg. Men man förstår protesten
från de extrema individualisternas håll när en
slavmentalitet under ett politiskt system antyds
som hotande. Ett slags sågfilarskräck för den
egna regimen sprider sig lätt bland dem.
Socialism har blivit ett sådant skräckord.
Ingen ung författare vill nu erkänna sig vara
socialist, därför att då blir han inte läst som
författare. Glosan sprider sig över hela hans
produktion. Den slår som fläckar igenom
papperet också om han skriver centrallyrik
eller skriver om anemoner. Man går då ut
ifrån att det måste vara socialistiska anemoner
han skriver om.
Socialistskräcken finns alltjämt kvar bland
litteraturens folk. Den finns bland författarna
likaväl som bland läsarna. Om en greve blir
socialist, är det något pikant över det. Om en
proletärförfattare med en social verklighet som
erfarenhetsstoff bakom sig skriver ur sin
protestkänsla — om han blivit socialist av för-
hållandena — är det enbart tråkigt. Mycket
få av den svenska arbetarrörelsens ledande
kvinnor och män ute i bygderna har varit
intellektuellt medvetna socialister. De har ändå
arbetat för socialismen. De har gjort det ut
ifrån sin miljö, från erfarenhet, från känsla.
Det är i stort sett vad som varit fallet också
med flertalet av proletärförfattarna. De har
sällan varit några socialistiska teoretiker. Oftast
har de varit ett slags livets socialister. Fall med
bedrövligheters bedrövlighet ifråga om "social
litteratur" har naturligtvis också förekommit.
Den sociala diktningen, proletärdiktningen,
har fått sina slöa medhållare, medverkare. Men
det får den individualistiska-borgerliga
diktningen av förhållandena tusen gånger flera.
Det kan alltså knappast träffa
proletärdiktningen som ett dråpslag, om den i sin kärna
alltjämt, ännu så långt efter socialismens födelse,
är "socialistisk". Om socialismen om femti år
ersätts av något bättre är det bra. Ingen är
livsinskriven i en åsiktsriktning, allraminst
inskriven för efterkommande generationer.
Litteraturen avser, och bör nog också avse, tidens
strid. Om den allvarligt räknar med att dess
sanningar ska bli eviga, är det inte riktigt
välbetänkt. I så fall betyder det att de
missförhållanden den angripit kvarstår. Då betyder
det helt enkelt att den har misslyckats.
Historien har hitintills visat sig ofta arbeta
efter mönstret tes—antites. I enlighet med det
mönstret skulle vi efter socialismen eventuellt
tvingas tänka oss en samhällsteori med
enslingen som ideal. Möjligheterna för diktarna
att skapa utopiska teorier är naturligtvis
ofantliga. När socialismen nu angripits har det från
angriparhåll dock inte hörts av något nytt
förslag. Det måste självfallet tillhöra diktens
område att skapa nya idéer.
Massan av mänskor bör alltid få göra sina
kvalda synpunkter hörda. Vårt nuvarande
samhälle med sin stat och alla sina kontrollerande
tjänstemän (i Sverige 600 000 tjänstemän på
6 000 000 individer), varvid var tionde
individ bara kontrollerar de nio övriga, väcker
747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
