Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Gustav Hedenvind-Eriksson: Från Bibeln till Hans Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV HEDENVIND-ERIKSSON
bok hos min morfar, blev intresserad och grep
mig an med att läsa även denna bok.
Egentligen läste jag ingen skönlitteratur,
utom följetonger och noveller i tidningarna,
endast ett par böcker av Viktor Rydberg:
"Singoalla" och "Den siste atenaren". Den
senare boken läste jag nog ett par tre
gånger, den fängslade på något underligt vis.
"Singoalla" gjorde det också. Men en sak
slog mig för huvudet, minns jag. Det var mig
omöjligt förstå, hur en förståndig yngling
förmådde inlåta sig på kärleksförhållanden med
en zigenarjänta. En föreställning, som
möjligen hade sin grund i mitt hembygdsfolks
tysta men fast rotade ringaktning för tattare
och annat kringflackande folk, icke som
människor, men väl för deras lösa tillvaro, deras
lögnaktighet och annat svek hos dem — som
slogs den ena stunden och kysstes den andra.
Ett förhållande mellan "äkta folk", som på
den tiden ansågs vara "det sämsta av allt" —
det kallades också att vara "styggt gift".
Därtill kom väl också min farfars talesätt — vad
sanningsgrund det hade, vet jag inte — han
sade: "Vi härstamm no’ från Frankrike, vi.
Å va’ värre ä: från en rymling från
inbördeskriget där." (Alltså från revolutionen.) Vilket
yttrande han beledsagade med en betänksam
skakning på huvudet jämte tonfall och pauser,
som gåvo vid handen att han betraktade denna
släktskap så, som härledde den sig från tattare
eller ett ännu värre pack, och att han blygdes
för denna sin släktskap. Det gjorde också jag
och hade länge en minst sagt tvivelaktig
föreställning om Frankrike och allt vad franskt
hette. På den tiden mindes också många gamla
1848 och talade om "franska sjukans"
härjning med ungefär samma dämpade tonfall som
när de talade om "digerdöden". Kom så
därtill en otäck könssjukdom, vars namn syftade
på Frankrike, och som gjorde sitt intåg med
skogsindustrins genombrottsår i denna
landsända. Stortidens trävaruherrar ansågos utan
undantag vara besmittade med denna sjukdom
och åtnjöto anseende därefter. När jag så läste
Zolas "Jag anklagar" (också som följetong),
förvånade mig inte alls de falska vittnesmål
och den vrånga dom, som där dokumenterades.
På samma gång beundrade jag Zolas mod och
sanningspatos, beklagade i mitt hjärta att han
var den ende fransmannen, den enda
människan i Frankrike.
Först vid äldre år, när jag förskaffat mig en
smula insikt i detta lands kulturella betydelse,
blev jag tvungen korrigera min första
föreställning om det — så trögt det än gick. När
jag så omsider befann mig i detta "lasternas
land", blev jag inte litet förvånad över att
finna dess invånare vara som folk mest — ja,
ofta långt vänligare, mjukare och behagligare,
mera överseende, förstående och toleranta än
folket i mitt hemland. Och ofta föresvävade
mig en aning misstanke, jag tänkte: "Det är
möjligt dom ingenting menar med sin
vänlighet. Men det är ändå trevligare med folk, som
ingenting menar med sitt vänliga sätt, än med
polerade drullar, som bara menar
otrevligheter."
Detta kan jag ännu läsa i en solkig
blyertsanteckning från denna tid och antar att den
inte kom på papperet under inflytande av en
tillfällig nyck.
Men åter till boken. Heidenstams
"Karolinerna", också läst som följetong, gjorde
likaledes starkt intryck på mig. Jag kunde dock
inte riktigt med krigarkungens till synes
meningslösa utflykter i Ryssland, utan
avseende till mödor och offer. "De tre
musketörerna" måtte också ha intresserat mig, ty
jag gav en hundvalp namn efter en av dem.
Hunden blev också en enastående jakthund,
i synnerhet på älg. "Kristens resa" tyckte jag
skulle ha verkat sannare och bättre med riktiga
ortsnamn och skrev till sist om dessa, minns
jag, efter namn på orter i Jämtland och tyckte
då boken blev trevligare att läsa.
Emellertid gick jag ofta åter till Gamla
testamentets dundergubbar. Hesekiels suggestiva
kraft liksom rensade upp mitt inre, hans
praktfulla syner gåvo perspektiv och rymd över alla
tider. Ej sällan var jag på grund av
omständigheter i hemmet, även utom detta, ganska ned-
752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
