Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
exotiskt folkslags sällsamma riter. Den
oinvigde grips också av en hädisk lust att blåsa
bort den katolska rökelsen från den store
egoisten Erik Leopold och låta
händelseförloppet framträda ur en annan synvinkel,
betrakta dessa känslostrider som nakna, brutala
och perversa drifters spel. Eriks
kärleksförhållande till broderns hustru blir direkt
osmakligt då kontrahenterna fortfar att extatiskt
ljuga bort sina motiv sedan läsaren för länge
sedan genomskådat dem. Men det viktigaste
i romanen är inte människorna — de lever
ändå aldrig. Sven Stolpe är med sin
dialektiska skicklighet inte tillräckligt mycket
skapande konstnär för att få liv i dessa symboliska
gestalter. Det viktiga i boken är det budskap
som dessa otympligt tillskurna symbolgestalter
bär fram.
Inför Sven Stolpes katolicism med all dess
extatiska förnekelse och blinda disciplin blir
man som inför de flesta religionsformer delvis
gripen över människans eviga, trotsiga försök
att förandliga och systematisera vårt dunkla
kaos, att flytta sin gud utanför sig själv och
göra mystiken till en exakt vetenskap, som
Johannes av Korset påstås ha gjort. Men när
man läser Stolpes bok känns det som att gå
omkring i en främmande kyrka, en vackert
sirad, en smula världslig och ganska kokett
katedral där man aldrig hittar någon gud. Det
kan naturligtvis bero på besökaren, men det
känns mera som en kyrka för kyrkobyggaren
än för hans gud. Och då blir det lätt fraser
av de ständiga, flammande talen om förnekelse
och offer och att dela Mästarens lidande, om
att förbränna sitt liv och sig själv för att kunna
lysa andra, om att döda sig själv för att uppstå
igen. Förnekelsen innebär också ett
glorifierande av kyskheten, även inom äktenskapet —
vilka konsekvenser det nu skulle medföra. Den
som anser det riktigare att förneka än att
bejaka sina drifter bör naturligtvis förneka
dem. Det är betänkligare när han vill tvinga
andra att också göra det. Erik Leopolds egen
vällustiga smärta accepterar man, men hans
kommentar till en lungsotspatients öde är
obehaglig: "Han var icke värd martyriet men
han fick ändå hedras med en lätt smak på
Vår Herres eget lidande." Och när det gäller
kyskheten ställer Sven Stolpe kyskhetskravet
ensidigt på kvinnan med en skrämmande
egoistisk motivering.
"När du älskar en kvinna så är det därför att hon
för dig är symbolen för helighet och oberördhet! Du
åtrår icke den rena jungfrun, om du känner dig själv,
men du befrias av henne som av fruktblom eller av
den unggotiska spiran på katedralen i Senlis..."
Det ingår alltså inte i denna
föreställningsvärld att kvinnan är något annat än ett medel
till befrielse för trötta esteter, att hon skulle
vilja flytta ner från positionen av unggotisk
katedralspira eller att den själfulla vita dalens
äppelblom vill gå i frukt.
Det finns många sätt att bli lycklig, många
sätt att leva ett andligt liv, och att i extasen
känna Kristi sönderspikade fötter mot sitt
ansikte är inte det sämsta. Frågan är om det
är det enda eller det bästa sättet att leva ett
värdigt andligt liv. Det är svårt att förstå, och
det blir till slut alltid huvudinvändningen mot
profeter som Sven Stolpe, varför dessa
predikare av ödmjukhet och kärlek alltid predikar
kärlek så ursinnigt och tecknar sina
åsiktsmotståndare med sådan rasande perfiditet.
Sven Stolpe gör i sin senaste roman inte
bara ett par nidbilder av icke-katolikers
eländiga intellektuella och moraliska nivå, utan
han utdömer lugnt hela det svenska kulturlivet,
vars mognaste intelligenser påstås vara som
scouter, "aningslösa om andligt liv", därför
att de är protestanter. En tro som måste
försvaras med sådan sårbar hetsighet gör ett
sjukligt intryck på den som saknar organ för att
fatta dogmatikens finare detaljer. Sven Stolpes
bok har blivit mera underhållande genom sina
utfall, men dess religiösa budskap har blivit
mindre bärkraftigt och övertygande.
Ingrid Arvidsson
SUMMERING
Gertrud Lilja : Budbäraren. Bonniers 1948.
8:—.
Försökte man — här som alltid med faran
av att generalisera för ögonen — i få ord
sammanfatta vad Gertrud Liljas novellistik
är koncentrerad på, skulle man bland olika
möjligheter kunna fastna för: livets envishet
att överrumpla oss. Att bli överrumplad
betyder inte nödvändigtvis att bli oväntat snärjd
i ett nät som kastas över ens huvud; det är
inte ens absolut liktydigt med en negativ
och förödmjukande erfarenhet. Också lyckan,
självövervinnelsen, sekunderna av helhetssyn
och stilla triumf kan upplevas som
överrumplingsförsök från livets sida, bara
förnimmelsen av dem blossar upp med det oanades
styrka och på ett genomgripande sätt gör oss
763
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
