Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
annorlunda. Gertrud Liljas noveller, av vilka
ett sobert urval, omspännande tjugu års
besinningsfull! människointresse, nyligen
kommit ut, är inte heller ensidigt inriktade på
den art av överrumpling som leder till
nederlag eller kapitulation utan villkor. Med
samma osentimentala förståelse, samma
klarögda sannfärdighet skildrar hon också de
avgörande ögonblick, då en människa genomgår
förvandlingen mot en friare, helgjutnare
individualitet, vinner en förlösande kunskap
efter långa dagar av tvekan och halvhet,
trampar en besvikelse under fötterna, får mod
att stanna där hon är ställd.
Det kan vara en ogift mor som i överilat
revanschbegär beslutar sig för att visa fram
sina barn på den före detta älskarens bröllop;
hon möter brudens blick och förstår att den
skandal hon tänkt göra är gränslöst
ovidkommande. Det kan vara en torparpojke med
ouppfyllda drömmar om läderskor som för
fyra tioöringar rekvirerar en karusell från
en postorderfirma och finner att man inte
behöver någon dragkärra för att forsla hem
den karusellen; han förvärvar som
kompensation en kraft till frikostighet som slår honom
själv med häpnad. Det kan slutligen vara en
halvgammal, blind kvinna som råkar ut för
en samvetslös tjusare och först efter vigseln
blir medveten om vern som nästlat sig in
i hennes värld; hon återvänder till sin
sten-döva systers förebråelser, trots allt berikad,
trots allt oantastlig, säkerställd, överlägsen
systern som aldrig ska få ny glans i ögonen
av en brittsommars heta mognad och snabba
förvissnande.
Den lågmälda, med orden hushållande
prosa författarinnan använder — av den
äldsta här medtagna berättelsen, "Flickan
som dränkte sig i Seine", påminns man om
hur väl utbildad den var redan vid hennes
första framträdande — sluter sig smidigt till
de vardagligt igenkännbara motiv hon
avgränsar och låter nyktert ljus överspola. Det
är livets socken hon exponerar, med flyktiga
uppehåll vid de fåtaliga stunderna av helg:
dess banalitet och gråluggighet men också
dess heroism, dess blixtlika illumination när
människans värdighet tränger fram i
förmågan att uthärda eller viljan att gå vidare.
Gärna stannar hon för sådana öden som av
yttre omständigheter — fattigdom, ett lyte,
en annans svek — förvisats till en periferi
där ordet gemenskap sällan blir kött och
luften är tunn att andas. Pa sitt eget athävs-
fria sätt hävdar Gertrud Lilja att det inte är
den unga generationen förbehållet att sakna
illusioner, men också där klangbottnen för
hennes berättelser är vilsefördhet och tragik
urskiljer man det svävande leende som är ett
av de finaste kriterierna på hennes konst: ett
leende som kan hårdna eller mildras, vara
mjukt överskylande eller strävt ironiskt,
leendet som den kan kosta på sig vilken nått
fram till en livssyn, sammansatt av lika delar
genomskådande skepsis, ärlig värdering och
varm medmänsklighet.
Man har en känsla av att Gertrud Liljas
författarskap med orätt blivit sett över axeln
på senare år och att särskilt ett yngre
publikskikt går förbi hennes böcker med övermodigt
upphissade ögonbryn. Av den anledningen är
ett novellurval som det föreliggande dubbelt
välkommet. "Budbäraren" är en bok som
försynt och värdigt sammanfattar en litterär
insats av betydelse, utåt kanhända lite för
glanslös, för traditionellt stillastående, men i
gengäld kemiskt fri från falsk ornering och
simililyster. Vad som brister denna
författarinna i artistisk egenart ersätter hon med
klarhet, balans, tillbakadragen humor, vad
som brister henne i spontaneitet med common
sense och omdömesgillhet, vad som brister
henne i djärvhet med den milda auktoritet
som man inte skriver eller experimenterar
utan lever sig till. Det vore en enkel gärd av
rättvisa om "Budbäraren" förde ut Gertrud
Lilj as namn också bland läsare som tidigare
inte ansett det mödan lönt att lära känna
henne. Per Erik Wahlund
TVÅ UNGA PROSAISTER
Ella Hillbäck: Klämtande sommar.
Bonniers 1948. 7: 50.
Erland Josephson: Ensam och fri. Bonniers
1943. 7: 50.
Ella Hillbäcks lilla roman är en idyll
under åskmoln, ett litet svärmeri som kanske
inte ger så mycket i sig självt men som har
sitt givna kulturhistoriska och tidspsykologiska
intresse. Den skildrar en typ av ungdom och
ungdomlig livsupplevelse som det fanns rum
för några korta år mellan det begynnande
30-talets kris och andra världskriget, under en
relativ högkonjunktur vars innebörd alla
blundade för i en känsla av att nu måste det njutas
och "Ung må verden ennu være". Det vore
764
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
