Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
hur det känns att hålla en sådan i handen,
man tycker hela hösten bara är ett förvirrat
orienteringslöpande mellan fingerade figurer
och förlopp — skildringar som egentligen inte
är annat än ett slags skildrande av skildrandet,
idel skrivkunnigheter.
Men böcker skall inte skildra, de skall vara!
Och då har de samma paradoxala egenskaper
som kära människor: man lär sig något helt
nytt av dem samtidigt som man hela tiden
egentligen bara känner igen sig själv. Man lär
sig något nytt av sig själv.
De två böcker som här skall anmälas är inga
romaner — gudskelov, höll j ag på att säga —
utan självbiografiska arbeten av en ganska
sällsynt art: det finns nämligen inte mycket
självupptagenhet i dem, utan de är avsedda
att förmedla kunskap. I hela den kinesiska
kulturen finns ju en stark didaktisk ådra. När
Hwang Tsu-Yü, tjänsteman vid ambassaden
i Stockholm, redogör för sin familjs öden
genom fyra generationer är det för att få oss
västerlänningar att på ett personligt och
konkret sätt uppleva Kinas öden de sista hundra
åren. Landet är stort och främmande och allt
får mänskligare mått om man håller sig till
familjen. Säkert är det så även för en i
västerländsk statistik tränad kines.
Familjen Hwang är inte särskilt gammal
efter kinesiska förhållanden: från brytningen
mellan Ming och Manchu, mitten av
1600-talet. Ursprunget är en smula mytiskt-mystiskt:
stamfadern, en fattig herde, "hittade" en skatt,
något som väl bara förekommer i krigsmärkt
tid. Till sin sociala status är familjen (på
svenska väl närmast släkten, ätten) en familj
av "studerande bönder", d. v. s. bildade
godsägare som å ena sidan låter arrendatorer sköta
jorden men å andra sidan inte når så långt
som till kejserliga examina. Författaren säger
att det hela är "en mycket enkel berättelse om
en mycket vanlig familj i Kina", och
förmodligen har han rätt, men han kunde ju ha
tilllagt: "av högre medelklass" efter familj. Själva
händelsekurvan avspeglar de sociala
återverkningarna inåt av landets yttre politiska
svårigheter: farfarsfadern är en bukoliskt och
patri-arkaliskt enkel figur av stor nobless, hans
söner (opiumkriget) förslösar bort arvet på
rökning, spel och dryckjom, äldste sonens
äldste son, konfucian och en moralisk
begåvning, bryter sig lös ur miljön av förfall,
lyckas under umbäranden studera sig fram till
ingenjör, matematikprofessor och småningom
återköpa fädernegodset. De opierökande far-
bröderna återgår till ursprunget-folket.
Författaren själv blir slutligen liksom sin far
matematiker — även om han håller fast vid
kon-fucianismen går hans studier dock i
emancipationens tecken, och till skolkamrater har
han flickor "med stora bröst" (icke snörda).
Moraliskt sett är denna emancipation enligt
Hwang emellertid ack så oskyldig och
gammaldags i jämförelse med den samtida
västerländska, och det är inte underligt att Ibsen
varit en gouterad författare i Fjärran Östern
— i detta land som innerst är så konservativt
trots allt vad där förekommit av otrolig
moralisk skändlighet under den nya tidens
födslovåndor.
Det är alltså ett kavalkad-schema som kan
låta torrt och allmänt, men det ger författaren
anledning till en oerhört sakrik och
klargörande framställning. Framför allt får man
en utomordentlig bild av det kinesiska livet
på landet, i byarna, trots att det inte är många
ord författaren förlorar på att, som det heter,
skapa atmosfär. Lin Yutang, som lärt en
smula för mycket av den yviga amerikanska
stilen och kanske egentligen mest är
journalist, kan tjäna som jämförelse. Hwang
Tsu-Yü tillmötesgår nämligen inte med en
min de krav på "romantik" eller
stämningsmåleri han kan vänta sig att finna hos sina
västerländska läsare — kanhända är den
sonliga vördnaden en smula identisk med
vördnaden för sanningen. Och egendomligt nog
finns ändå atmosfären med hela tiden, på ett
magiskt sätt småningom uppbyggd av säkert
anbragta detaljer, just sådana som blir kvar
i ens minne och bildar mah-jong-artade serier.
Det beror på att författaren är konstnär, men
en konstnär av den stränga skolan: sober,
knapp och helst bara poetisk i sak. Hur
ytterligt levande är inte hans många släktporträtt,
framför allt kvinnoporträtten. För oss är ju
ofta de snedögda männen och kvinnorna
varandra så förvirrande lika: Hwang Tsu-Yü tar
med ett par lakoniska tuschstreck fram de inre
olikheterna och får oss att tro på dem. Boken
har en rollista på minst femton fullt
individualiserade porträtt. Kanske beror det på att
dessa människor lever sina liv vidare i sin
kon-fucianske ätlings inre, som är ett levande inre,
och kanske deras bilder, som han haft
inbrända i sig från barndomen, utvecklats med
honom. Han erkänner dem, goda som dåliga.
Med sällsynt lidelsefrihet betraktar han sin
mors svaghet för honom som äldste sonen,
774
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
