Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
faderns överdrivna, nästan tyranniska
stränghet och sist sig själv:
För min del måste jag säga att jag är tacksam
mot dem båda, ty om min mor varit mindre ömhjärtad
skulle jag ha rymt från hemmet långt innan jag växt
upp och hade kanhända blivit en förrädare i tjänst
hos japanerna under kriget eller levat i denna dag
som en gangster i Shanghai. Utan min fars stränga
disciplin kunde jag å andra sidan ha blivit en ny
Eryeh eller Sanyeh [farfaderns förfallna bröder]
inom familjen Hwang och ägnat hela mitt liv åt spel
och opiumrökning.
Författaren har gått till rätta med och erkänt
även den potentielle quislingen inom sig, och
man kan fråga sig hur många svenskar, även
bland de mest begåvade, som på fullt allvar
gjorde det, som tänkte tanken ända fram förbi
tortyren och svälten till den moraliska
utarmningen, sjaskigheten, hopplöshetens tortyr.
Ett av bokens karakteristika är rikedomen
på sidomotiv, novellistiska eller folkligt
fantastiska, stoff som en annan författare inte
skulle ha kunnat förmå sig till att överge i ett
så föga "utfört" skick. Som det nu är
efterlämnar boken ett intryck av stor rikedom,
klarhet, klokhet och konstnärlig behärskning.
De "studerande bönderna" är nog inte de
sämsta — nära jorden och inte för nära
himlen. Översättningen är mycket bra gjord.
En lustig episod i "Det blommande
granatäppelträdet" är när familjen under en av sina
flyttningar inom staden Kaifeng råkar hamna
i ett hus där det finns en "rävdjinn", med
altare och allt. Rävdjinnen spökar,
familjemedlemmar blir sjuka etc., och till sist
beslutar sig den lärde professorn helt fogligt att
flytta därifrån, något som inte skulle ha fallit
en västerländsk kollega in förrän han rört
upp himmel och jord. Episoden, som visar
hur ytterligt primitiva, magiska föreställningar
kan fortleva jämsides med de högst
utvecklade, kunde lika gärna ha förekommit i Carlo
Levis skildring från trakterna innanför den
italienska stövelns hålfot. Och i själva verket
förekommer den. De verkligt vidskepliga är,
här som i Kina, de halvbildade, sjaskiga
"ståndspersonerna", inte bönderna som
bygger på mångtusenårig tradition och inte heller
den högt bildade som har mod att anse en med
övertygelse framsagd besvärjelseformel i varje
fall lika effektiv som en kinakapsel.
Carlo Levi är en italiensk läkare som,
tydligen tidigt, övergav medicinen för måleriet.
De som sett hans måleri säger att det skall
vara fint, och är han lika god målare som
författare så räcker det. Framför allt är han
en person av sådan mänsklighet, av en så
allsidig kultur och en så djupt spekulativ
läggning att man genom honom tycker sig få en
fläkt av den högsta renässansen — med all
dess skeptiska världsvisdom men utan dess
kyla. Han tycks vara en av dessa
Admetos-naturer som går oigenkända genom livet. En
gång får kyrkoherden i Gagliano syn på en
protestantisk bibel på hans nattduksbord, ber
honom med godmodig bryskhet ta bort den
och har för framtiden sin mening klar. En
annan gång tvingas han dela natthärbärge med
den stenrike baron Nicola Rotunna från
Avel-lino, en fanatisk katolik, råkar med honom
i ett animerat, sentimentalt och sakkunnigt
samtal om olika byhelgon och får på
nattkröken uppleva hur baronen i nattskjorta
kommer fram till hans säng som ett spöke, gör
korstecknet över honom och säger, djupt rörd:
"Jag välsignar dig i Jesusbarnets namn. God
natt."
En Admetos är han också i förmågan att
hålla de småaktiga magistratspersonerna från
livet. Att han hamnat här nere beror på att
han stött sig med fascisterna och förvisats, och
han måste umgås diplomatiskt med byarnas
plågoris, ståndspersonerna. Det är en urfattig
och uritaliensk trakt där varulven är lika
vanlig som de riktiga vargarna och där kvinnorna
pysslar med kärleksdrycker liksom sina
urmödrar hos Apulejus, Theokritos, Petronius —
ja, självaste Horatius. Det förtjänar anmärkas
att sådant betraktades som kuriosa redan då.
Det har alltså fortlevt. Hit in nådde aldrig
fenicier, hellener eller ens romare, de nöjde
sig med att behärska kusten eller vägarna.
Hit in nådde inte ens Kristus, han "stannade
i Eboli" och nöjde sig med att skicka fram ett
och annat assimilabelt helgon och en berömd
svart Madonna, Demeter i förklädnad. Mot
traktens folkloristiska rikedom svarar en
fruktansvärd utmärgling och en allmän malaria
(som inte får finnas i papperen). Levi hävdar
att det värsta inte är storgodsen, där de finns,
utan de lokala intrignätens småborgerliga
spindlar: lärare-borgmästare, läkare-apotekare,
polissergeanter-skatteindrivare etc. — folk
vilkas hela födkrok är att å ena sidan krama
sista resterna ur bönderna, ofta genom rena
lurendrejeriet eller genom utpressning, och
å andra sidan med fina rapporter lura staten,
som för övrigt ingenting hellre vill än låta sig
luras. Dessa nedåt arroganta, uppåt krypande,
sinsemellan sk-tförnäma småborgare var ju ett
775
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
