Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
upp hos sin rika, bigotta och knarriga moster,
ser Madrid och Spanien med gatpojkens
kvicka, okonventionella blick. Hans första
lekplats är gångarna mellan tvåhundra par byxor
och fyrahundra våta lakan —
hästgardister-nas tvätt. Arturo är aldrig rädd för
gardis-terna, han har sett för mycket av deras
smutsiga tvätt. I lika starka, friska bilder växer
hela Madrid fram med tiggerskor och munkar
och tidningspojkar, med de fattigas otroliga
elände, de rikas förnäma avskildhet och de
eviga mässorna. Det Spanien han tecknar är
lysande i färg, blodfullt och starkt, men folket
är förtryckt och okunnigt, utan
klassmedvetande, i händerna på kyrkan och
penningherrarna. Redan som barn ser Arturo den
degenererade tronföljaren med ett fånigt leende
promenera omkring med en präst på den ena
sidan och en general på den andra. Men det
finns ingen riktig bitterhet i skildringen,
ingenting av stinget hos Ignatio Silone utan
snarare Dickens’ bredd och rikedom — Arturos
första kondition hos den matglade
manufakturhandlaren är rent dickensk i sina
fantastiska detaljer. Med naiv exakthet, utan
kommentarer, återger han fräna, ofta en smula
sadistiska bilder ur livet, men scenerna från
den spanska landsbygden tecknas med
barndomens förälskade lycka och i lysande
solsken. Barea dröjer vid de långa, makliga
färderna ut i detta land, som doftar vin och vete
och färskt tjurblod, och fångar i snabba
glimtar svalkan innanför de soltorkade
lerväggarna i morbroderns enkla gård eller den
sårade, bleke toreadoren med glasartad blick
och friska köttsår på det sandskurade
furubordet. Där finns lysande och groteska scener,
som auktionen om vem som skall få bära
madonnabilden, där prästen får pengarna,
men dessa närbilder av prästernas korruption
är mera humoristiska än indignerade.
Skildringen av mässan på Eremitaget, dit allt
folket drar i väg med vagnar lastade med
stekpannor och kastruller, kaniner, höns,
lamm och duvor, är en triumf i realistisk
burlesk, en väldig freskomålning, sprängfull
av liv. Barea är mästerligt skicklig i att måla
miljöer, att få fram atmosfären av tvättkläder
och munkkåpor och gälla bakgatsuppträden
i den fattiga stadsdelen i Madrid, men boken
lever kanske ändå främst genom det
myllrande rika persongalleriet, där varje gestalt
är skarpt och bisarrt karakteriserad och
kommer läsaren in på livet.
Arturo tas så småningom från barndomens
äventyr och sätts i klosterskola. Därmed
börjar det medvetna livet. Han börjar
fundera, hans karaktär tar form. Han får lära
sig att ställa sig i led till mässan och
börjar tvivla på meningen med denna ordning
som trumfas i alla i kyrkan, baracken och
fängelset. Han får lära sig religionens
mekaniska utanverk, de hårda klassgränserna och
den formella moralen, enligt vilken, kort
uttryckt, "kvinnan är synden själv". Han börjar
grubbla, gör inte uppror trotsigt och hårt
men känner ett sakta mognande tvivel växa
fram, medan han hetsas till examen, sätts
i arbete, kommer i skola igen och slutligen
placeras i den stora banken som en av sextio
volontärer utan lön, av vilka tre blir anställda.
Han blir en skrivbordsfjant, en slav i
stärk-krage, en manschettproletär som innerst är
djupt otillfredsställd, och längtar efter att
springa, hoppa, kasta stenar, klättra i träd,
sitta i skuggan och titta. Till slut gör han
också uppror mot godtycket, tyranniet,
utsugningen, säger herrarna sin mening och går,
lugn och säker om sina egna krafter. Rebellen
börjar få form. Det är en utveckling som
fascinerar in i alla de många detaljer som
fyller denna första volym av en modern
revolutionärs historia. Ingrid Arvidsson
MOT EN KÄMPANDE
KULTURHISTORIA
Gustaf Näsström : Forna dagars Sverige II.
Bonniers 1948. 45: 50.
När på sin tid bestämdes att Kolmätargränd
i Stockholm skulle rivas för nya Kanslihuset
(till att underlätta koncentrerad bombning),
yttrade under ordandet för och emot en
riksdagsman, att efter vad han tagit reda på hade
gränden i fråga förr i tiden inte åtnjutit det
allra bästa rykte, så att den kulturhistoriska
skadan väl därför vore ringa. Heder åt en
sådan riksdagsfarbror! Hans namn borde gå
till kulturhistorien! I själva verket är detta
och liknande groteska resonemang inte alls
ovanliga i folkhemmet, tvärtom, jag tror de
är nästan övernationellt svenska, vi kan säga
sursvenska (i analogi med surrealistiska).
I vissa landsändar och miljöer är folket
genomsyrat av dem. Mordbränder förekommer titt
och tätt i lappländska kyrkstäder — bort med
rasket, vi ska ha funkis! Och detta i ett land
779
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
