Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
överhuvudtaget ingenting i den här boken.
Man måste till slut lägga in en mild
protest mot de små pretentiösa snusförnuftigheter
som med långa mellanrum vansirar
framställningen — "Bordstal skulle egentligen aldrig
hållas. De blir alltid osanna", eller "Kanske
existerar det inte någon tid, allt lär ju vara
relativt. Men för oss människor är det ganska
praktiskt att räkna med den". Onekligen, men
behöver det sägas? Kerstin Anér
Bengt Söderbergh: Den förstenade. Roman.
Norstedts 1948. 5:50.
Bengt Söderbergh debuterar med en liten
roman eller snarare en fantasi, som till det
yttre förefaller starkt påverkad av Pär
Lagerkvists tjugotalsprosa. Skådeplatsen är sålunda
en sydländsk stad vid havet av klassiskt
stiliserad karaktär, och historien är skriven på ett
enkelt, halvt lyriskt språk, som är genomlyst
av ett slags högtidlighet och meningsfullhet,
utan att läsaren alltid kan eller ens bör
utgrunda vad som egentligen åsyftas. En
jagberättelse är genomgående dubblerad med en
berättelse i tredje person, som handlar om ett
par unga älskande, och har jag förstått saken
rätt, rör det sig om inre och yttre
frihetsproblem, sådana de diskuterats av exempelvis
Gide och Sartre. Den gideska
uppbrottsromantiken, drömmen om den ständiga rörelsen tycks
sålunda vara ett av de skymtande
frihetsalternativen, vilket å andra sidan ter sig som
ett bittert hån för alla de människor i vår tid
som jagas från land till land, och som
berättaren känner sig stå i skuld till. Friheten från
yttre band, händelselöshetens och
likgiltighetens, det oansvariga glidandets frihet är en
annan sorts skenfrihet, som i själva verket
glider över i flykt från livet, i inre förstening
och död. Den grymmaste dagen i den
fjättrade Prometheus’ tillvaro var den då fåglarna
inte kommo och hackade hans lever. Med
Sartre antyds det, att det inte är friheten från
något utan till något, till liv, till handling, till
ständigt förnyade möjligheter, som vi alla söka
men som är så oändligt svår att finna och
förverkliga. Fråga är slutligen, om inte också
försteningen är en form av liv, ett sätt att möta
livet... Tankegångarna äro inte mer än
antydda, liksom motiven inte äro fullföljda,
figurerna inte mer än skisserade. Det hela har
stannat vid något vagt och ofullgånget, ofull-
bordat och är därtill insvept i ett
svårgenomträngligt lyriskt drömdis. Fantasin kan sägas
representera ett stycke plastisk skönhet, en
torso, men den har inte nått full och färdig
gestaltning — liksom den unge författaren
ännu inte tycks ha funnit sig själv.
Holger Ahlenius
Anders de Wahl: Mormor och morfar.
Minnen från pojktiden. Illustrerade av
Einar Ström. Bonniers
1948. 8: 50.
Anders de Wahls oförbränneliga vitalitet
har senast satt spår i en liten memoarvolym,
som är vackert och följsamt illustrerad av
tecknaren Einar Ström. Boken är väl närmast
en bagatell men även som sådan ovanligt
älskvärd och charmfull. Den store skådespelaren
tycks berätta ungefär som minnena ha runnit
på honom om sina älskade morföräldrar, det
nobla gamla kyrkvaktmästarparet vid Adolf
Fredriks kyrkogård i vars hem han växte upp,
om sina och sin brors aldrig sinande
pojkstreck och om ett stycke klassiskt Stockholm,
varav numera bara några fragment finnas
kvar. De vuxna människorna i boken ha blivit
levande, därför att de äro sedda i
minnesgodhetens och kärlekens förklarande skimmer
och därför att berättelsen har det muntliga
föredragets hela omedelbarhet och talrika
utvikningar. Därtill kommer, att de Wahl på
ett häpnadsväckande sätt har bevarat barnet
levande inom sig och därför äger den sällsynta
förmågan att återuppväcka barnets
föreställningsvärld med dess snabba skiftningar mellan
tårar och löje. Den avväpnande naivitet, som
förefaller mig utgöra nyckeln till hans
genialitet som skådespelare, framträder även här,
t. ex. då han säger sig ha berättat för
Strindberg, att han brukade be till Gud om
"framgång hos publik och press så jag kan befästa
min konstnärliga position". Diktaren invände
förstås genast, att detta bara var en
uppvaktning för hans personliga egenkärlek.
Anekdoten hade varit ett fynd för de Wahls fiender,
om han nu äger några sådana, men det för
honom karakteristiska är just att han själv
berättar den! Boken slutar med hans inträde
vid teatern. Vågar man hoppas, att en nästa
del skall ta vid där och helst sträcka sig så
långt fram i tiden som möjligt?
Holger Ahlenius
782
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
