Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
av
EBBE LINDE
"Missförståndet" är den svenska titel, som man
givit Albert Camus’ "Le Malentendu", som den 30
oktober hade sin premiär på Malmö Intima scen. Det
borde hellre ha hetat "Misstaget" för något
missförstånd är det aldrig fråga om, men väl det misstag som
en obskyr värdshusvärdinna och hennes dotter gör,
när de bringar om livet sin hemkomna son och bror i
tro att han är en likgiltig främling, som man kan råna
på pengar. Och därbakom förstås det misstag, som
varje världsvis och känslolös spekulation gör i samma
situation, den må ske i nazistiska, imperialistiska eller
privatkapitalistiska former. Tjeckoslovakien är Kafkas
och Lidices land, och det är väl inte utan sin
symboliska betydelse, att Camus har förlagt handlingen dit.
Mycken retorik och absurdistisk filosofi pressas som
man kan ana in i förloppet. Något likgiltigt stycke är
detta långtifrån, men heller inget mästerverk.
Föreställningen bringade obarmhärtigt i dagen de
svagheter, som vidlåder Camus som dramatiker, och som
nog också fanns i "Caligula", om man ser efter noga,
men som där skymdes av det höga greppet och de
stora samtidiga förtjänsterna. Till dessa svagheter hör,
utom böjelsen för skön retorik, framför allt
psykologiens brist på äkthet. Dramat är inte utsprunget ur
identifikationen med handlande och kännande
gestalter utan ur den kalla kombinationen av en redan
färdig filosofisk åskådning och ett rafflande förlopp, vars
figurer beräknas kunna representera olika sidor i den
filosofiska dialogen, och där de rafflande momenten
utnyttjas som sensationell krydda av lätt dekadent
flavör, på det åhörarna måtte hållas alerta under
textens utläggning. I detta drama har Camus därtill
låtit den kvinnliga huvudpersonen, dottern, älta sina
repliker fram och tillbaks många gånger, på ett sätt
som man nog kan göra i vardagslivet, och som ju hos
oss Pär Lagerkvist har tagit fasta på och konstnärligt
utnyttjat. Men som det framträdde här, i otymplig
översatt svenska och framfört i det
ultrarapidfilms-tempo, som Stig Torsslow lagt på hela föreställningen,
så kan ingen påstå att det bidrog att stegra intresset.
Flickan, Nancy Dalunde, gjorde annars ingen
lättköpt prestation, det låg arbete och ekonomisk
beräkning av resurserna bakom, och i sista aktens stora
utbrott över Kainstemat "Skulle jag ta vara på min
broder?" reste hon sig ur sitt släpiga, inbundna
spelsätt till en intensitet som grep. Mabel Frithiof som
den trötta och slappa modern verkade tvärtom
starkast som typ, genom sin absoluta trovärdighet (enda
äkta typen i stycket, föreföll det), medan Oscar Ljung
som sonen lyckades med sammanlagt tre kvarts akt,
alltså halvbra, och Rut Cronström som hans fra inte
lyckades alls. Josef Norman hade en stum men viktig
och vitsigt insatt biroll, och den skötte han väl.
Retorisk vidlyftighet, filosofisk förtyngning och
dekadent böjelse för sadistiska eller eljest perversa
teman, se där fel som man också brukar vara van att
höra pådyvlas Jean-Paul Sartre, och ingalunda alla
gånger utan fog. Men i sin senaste pjäs "Les mains
sales", tidigare kallad "Tout le bien de ce monde" och
i Hälsingborg "All världens rikedom", där synes han
ha satt sig i sinnet att komma alla belackare som
sjunger sådan visa grundligt på skam. Åtminstone
genom de fyra första av de sju scenbilderna förs den
spännande handlingen fram genom korta och laddade
repliker utan många betraktelser, sedan får ju i viss
mån tillämpningen sitt och repliken sväller ut, men
aldrig som t. ex. i "Flugorna" eller "Döda utan gravar".
Där förekommer inga sensationella grymheter — ett
politiskt mord kan ju knappast räknas dit — och
sympatierna är fördelade på alla de uppträdande, som
var i sitt slag är "ädla", men oförenliga karaktärer.
Inledningsscenen för oss till ett litet kyffe, som
tjänstgör som mötespunkt för det illegala "proletära
partiet". Dit kommer överraskande den från fängelset
utsläppte Hugo, Raskolnikov kallad. Han har
huvudrollen och spelades, på det hela taget med stor
framgång, av den även som författare bekante unge
skådespelaren Erland Josephson. Hugo mottages med
överraskning och oro av kamraten på stället, den rastlöst
partihängivna Olga, säkert spelad av Kerstin Rabe.
Vi fattar snart genom halva antydningar orsaken till
hennes oro. Hugo har på vänsteroppositionens order
skjutit en viss Hoederer, tidigare partiets ledare, men
ansedd som förrädare därför att han förordade
samarbete med högerns och den demokratiska vänsterns
motståndsgrupper i ockupationssituationen. Men
numera har partiet på kominternorder accepterat samma
linje, Hoederer har kanoniserats och hans mord har
skjutits över på fascisterna. Hugo är en obehaglig
erinran om sanningen och måste röjas ur vägen, om
han inte på nytt kan återvinnas för partiet. Det finns
en viss chans, därför att det var svartsjuka med i
783
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
