Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
levande att uttrycket "Han har sett något" brukade
användas som evfemistisk omskrivning för "Han är
rubbad". Det synes mig vara en förutsättning av
väsentlig vikt. När Hamlet omedelbart efter samtalet
med vålnaden chockerar sina närmaste förtrogna med
förvirrat tal, så är det orimligt och sökt att uppfatta
det som utslag av att han redan börjat förställa sig till
och med för dem. Senare blir det ju mer komplicerat.
"Visst är prins Hamlet galen men han leker väl ock
med flit en lek med galenskapen." Och vi förstår då
också bättre anledningen till kungens misstänksamma
undran över anledningen till Hamlets svårmod och
hans lättnad vid Polonius’ försäkran att det bara är
obesvarad kärlek.
#
Till sist ett knippe komedier med mer eller mindre
allvarligt inslag.
När Dramatiska Teatern tar upp en så ihålig sak
som Jacques Devals "Din ungdoms hustru", så kan
skälet rimligtvis bara vara att Lars Hansson har
förälskat sig i rollen som den franske medelborgaren med
frimärksintressen och vill spela den. Det var också en
alldeles utomordentlig uppvisning han gjorde, med en
helt ny och genomarbetad typ. Inga Tidblad som
mot-spelerska är ju inte heller precis det sämsta att få,
även om hennes prestation mera var den överlägsna
rutinens. Om den sceniska kulturen hos oss hade nått
den dekadenta höjd som i Japan, att man sällan ger
hela skådespel i sträck, utan vanligen bara
glansscener ur olika pjäser sammanställda, så skulle jag livligt
tillstyrka konservering av den scen i stycket som
börjar med papperskorgen och slutar med Inga Tidblads
sorti, och likaledes av Lars Hansson lyssnande i
korridoren till den otrogna hustruns och vännens
giftmords-planer. Tyvärr måste man nu genomleva också resten,
och det förstörde nästan glimtarna av stor
skådespelarkonst, så gjort var det. Varför dokumentärfilmar man
inte flitigare stora moment av vår tids
skådespelarkonst, tänk vilket teaterhistoriskt material som får gå
förlorat fast vi faktiskt har resurserna? Spelfilmen är
ju något annat.
Från Stockholm antecknas också
huvudstadspremiären på Lars Levi Laestadius’ "Melodi på lergök"
(Boulevardteatern 10 nov.). Kritiken växlar, men är
ense om att Börje Mellvig gjorde en festlig figur av
konstdoktorn. Rollen hör inte till pjäsens största eller
mest framträdande, men tydligen till de tacksammaste,
för i Hälsingborgsföreställningen var det också i den
som den slagkraftigaste prestationen gjordes, av Otto
Landahl. Maxwell Andersons "Drömmarnas berg"
(High Tor) är inte någon absolut nyhet för vårt land,
men med så stor och påkostad apparat som på Malmö
Stadsteater (28 okt.) har den inte givits här tidigare.
Ändock räckte maskineriet tydligen inte till att ge
pjäsens spökande holländare den okroppslighet, som
de skulle ha behövt. Deras intåg verkade nu snarast
smugglarmarschen i "Carmen", och det var alls ingen
överraskande effekt när de Wit (Erik Strandmark)
började supa och skjuta. Utan feeri kan denna
amerikanska midsommarnattsdröm inte leva, och gjorde det
inte heller. Södra Teatern, fortfarande i Malmö, hade
den 27 nov. svensk premiär på Aldous Huxleys "Det
gåtfulla leendet" (The Gioconda Smile), vilket omtalade
verk visade sig höra till de mera lättviktiga, 90 %
krimi-minalpjäs och 10% psykologiskt skådespel. Men Gun
Robertson och Nils Fritz fick tillfälle att visa sitt äkta
kunnande i var sina två scener, och en novis, Margreth
Weivers, ingav förhoppningar om en framtid. Oscar
Winge och Gunn Wållgren i förträffligt samspel bar
upp Jean Anouilhs "En vildfågel" (La Sauvage) på
Malmö Intima den 26 nov. Medan Inga Tidblad på
Dramaten var den paradoxala liljan ur dyn, så levde
samhörigheten med underklassen långt mer organiskt
i Gunn Wållgrens framställning. Och därmed slutar
vårt rundsvep på samma plats där det började.
FILMRECENSIONER
Jeftys Bar (Road House). Manus: Edward Chodorov.
Regi: Jean Negulesco. Fox.
Glädjehuset (Dedée d’Anvèrs). Manus: d’Ashelbe.
Regi: Yves Allegret.
Spärrade gränser (Caccia Tragica). Manus:
Michelangelo Antonioni, Umberto Barbara, Giuseppe de
Santis, Carlo Lizzani & Cesare Zavatini. Regi:
Guiseppe de Santis. A.N.F.I. Film.
De anförda filmerna handlar om olika sorters
parasi-tering. Den amerikanska Jeftys bar gör det på ett
omedvetet sätt. En bortskämd pappas gosse får nej av
en flicka och tar en utstuderad hämnd på den gynnade
kamraten. Att lägga beslag på kvinnor hör till de
besuttnas självklara privilegier, i Amerika kanske mer
än på andra håll. När parasiten blir bedragen på sitt
byte grips han av måttlöst raseri, den fascistiska
terroristnaturen vaknar inom honom och motståndet
driver honom ända ut i självförstörelsen. Den falska
polisanmälan mot kamraten, domen, övervakningen och den
framtvingade uppgörelsen under jaktutflykten är en
mardrömskonstruktion, där samhällets rättsmekanism
med halvmedveten avsikt fungerar som de välbärgades
verktyg mot de ekonomiskt beroende. Rafflet avslöjar
787
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
