Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
här mer än de idealistiskt representativa filmerna
förmår dölja. Parasitklassens desperata självhävdelse
bringas till en uttrycksfull individuell explosion.
Richard Widmark, kallad "den skrattande gangstern",
har denna gång funnit den roll som helt tycks motsvara
hans uttrycksmöjligheter: den stela nonchalansen,
den krampaktiga hysterin.
Flickan (Ida Lupino) har också sina ofrivilligt
intressanta sidor. Hon är en barsångerska utan sångröst,
en sexualaffisch i strålkastarljus, eggande genom sin
oåtkomlighet, genom den kyliga atmosfär av förbud
som omger henne. En självuppfostrad proletärflicka
behärskas hon av sin metallhårda vilja, men under
den yttre effektiviteten väntar hon på den stora
passionen, den romantiska hängivelsen. Och denna utlöses i
våldets tecken, efter en attack av en uppeldad bärsärk
(typ: gorillan och den vita kvinnan). Hjälten vinner
henne med ett slagsmål där mycket glas krossas och
blod rinner från hans arm: allt kraftåtgärder för att
få de bedövade sexualnerverna att vakna. Kägelspel
och sönderskjutning av burkar med tomatsaft bidrar
till symbolismen kring driftsuppladdning och
våld-föring. Filmen har hollywoodprodukternas typiska
glasyryta, det slags puritanska realism som berövar
tingen deras fysiska handgriplighet och framställer
dem blott som hårt belysta former.
Glädjehuset har något av fransk films vanliga
växlingar mellan dimfuktig mjukhet och gräll skrikighet:
hamn- och grändbilder av målerisk grånyansering och
en frukostscen dränkt i ytilsket gräl och hårresande
papegojskrik. Det är här fråga om det grövre
nöjeslivets parasiter, flickorna och deras pådrivare i
Ant-werpens glädjekvarter. Det finns en svartslokig,
melankolisk nattlokalsägare som avskyr fransyskan
De-dées lille hallick och offrar sitt eget parasitintresse
för att komma åt honom. Hallicken är en ömklig figur,
osäker och mindervärdig, misslyckad i sina
ansträngningar att göra sig respekterad. Även erotiskt, i sitt
förhållande till flickan, drivs han av den kriminelles
starka ångestkänsla och när hon berövas honom är
det inte bara den blottställde parasitens hämndlystnad
som gör honom till mördare. Dedée själv kliver
slank-bent omkring som en vadarfågel i gränderna, ännu
vacker i sitt tröttande prostitutionsarbete, blickande i
bitter längtan efter befrielsemöjligheter och njutande
i pervers hätskhet när männen slåss som djur. Hon
träffar en italiensk lastbåtskapten, buttert tigande,
omgiven av obestämd smugglarmystik, med ett underbart
ludet bröst som ännu en gång förmår lyftas av en
kärlek utan ord, utan mycket hopp, utan urskiljbar
framtid. (Simone Signoret och Marcel Pagliero är
skåde-spelarnamnen på det tämligen verklighetspräglade
paret.) I gryningen kommer skaror av arbetare på
cyklar med tända lyktor och tar hamnen i besittning:
arbetets rejäla luftdrag efter nattgrändernas
förnedrade glädje.
Spärrade gränser är en något missvisande
ersättningstitel för "Tragisk jakt": en jakt på parasiter som
här är rånmördande förbrytare, mot bakgrunden av
efterkrigstidens härjade italienska samhälle, där husen
har ruinprägel, gräset växer vilt och minorna
exploderar i jorden. Ett slags halvmörker råder i filmen,
som om det ständigt var skymning eller gryning, så
symboliskt för en övergångstid av brist och förfall,
med människorna som irrande skuggestalter eller
anonymt arbetsfolk på cyklar. Ett bröllopspar på ett
lastbilsflak, en falsk präst som ber om skjuts, ett överfall
från en förbrytarbil maskerad till ambulans, en flicka
bortrövad som gisslan och ett kollektivjordbruks
års-kassa stulen: det är upptakten till folkuppbådets jakt
på förbrytarbandet, som delvis urspårar i våldsamt
raffel från filmens barndom, delvis rymmer originella
spänningar och intensiva mänskliga demaskeringar i
kontrast till groteskt mystifierande karnevalsmasker.
Pådriverska bland förbrytarna är en kvinna i blond
peruk, en krigsförstörd hysterika med spionförflutet,
vars konvulsiviska kärleksångest är förbunden med
mordbegär och dödsdrift. I hennes våld är en vek
italienare, före detta koncentrationslägerfånge med
urholkad motståndskraft och stegrade begär, ett offer
för omständigheterna, varför han slutligen blir frikänd
inför lantbrukskollektivets generöst mänskliga
domstol. En infogad tysk, naturligtvis med automatgevär,
är enbart motbjudande i sin slöa bestialitet.
Filmens folkuppbåd är ganska enastående, en
massregi som förvillande liknar verklighetsuppträdanden,
ett förbiströmmande av människor som om hela
landsdelar drog förbi kameran. Ett särskilt bra bildsvep
visar ett tåg som tar sig fram på en övervuxen bana,
överlastat med folk, svartabörsjobbare, hjälpsökande
soldater, demonstrerande bönder, i en kakafoni av
paroller och jazzmusik. Det är samma elementära
folkkraft som i tjugutalets sovjetfilmer, samma
frambrytande livsvilja och karikatyrstegrade naturalism.
Artur Lundkvist
Oliver Twist. Manus: David Lean & Stanley Haynes.
Regi: David Lean. Eagle-Lion.
"Oliver Twist" är den bäst illustrerade av Dickens’
överlag väl illustrerade romaner. När han skrev den
— som följetong —- samarbetade han för andra och
tyvärr sista gången med George Cruikshank, den störste
av 1800-talets engelska bokillustratörer, och utrustad
med en fantasi som gick utmärkt väl i par med
Dickens’. På gamla dar, när Dickens redan var död,
hävdade Cruikshank att det egentligen var han som
hittade på historien om den borttappade snälla gossen
Oliver Twist och att Dickens bara skrev ut texten till
de situationer tecknaren skapat. Så enkelt var det nog
738
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
