Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
inte men man kan inte frånkänna Cruikshank en
väsentlig andel i den föreställning vi har om Dickens’
ungdomsroman. Det är därför på sin plats att David
Lean och hans bildarkitekt Stanley Haynes i sitt
återgivande på film av berättelsen om Oliver Twist utgått
från Cruikshanks illustrationer och skänkt dem nytt
liv. Rent bildmässigt är denna Dickensfilm i paritet
med "Lysande utsikter", som också var Leans verk,
följaktligen är den en av de mest välgjorda filmer som
lämnat en engelsk ateljé. Detta beröm kan dock genom
en betoningsskiftning förvandlas till en diskret kritik:
filmen smakar ibland väl mycket ateljé och några
effekter förlorar i kraft bara för att de så ängsligt
tillvaratagits. Leans styrka och svaghet som regissör
avslöjas redan i den inledande ovädersscenen, som f. ö.
starkt erinrar om upptakten till "Lysande utsikter": det
blir något operamässigt över scenen trots den
våldsamma ansträngningen att framkalla högsta
bild-expressivitet. Men det skall inte förnekas att i
fortsättningen vissa scener förenar mönstergill anordning
med betydande slagkraft, det gäller nästan alla de
där den fantastiske tjuvgömmaren Fagin uppträder i
Alec Guinness mästerliga förklädnad, det gäller den
hogarthska krogscenen och det förfärliga ögonblicket
när Bill Sikes vaknar upp ur sitt mordrus. Dessemellan
sticker det arrangerade och kulissartade mera i ögonen.
Något fallissemang för filmen är det dock aldrig fråga
om; den lille Oliver i John Howard Davies’
aristokratiskt förfinade uppenbarelse leder en ganska
motståndslöst med sig på sin svindlande vandring utmed
avgrunden, en Little Lörd Fauntleroy i
sagomonstrernas våld som till slut kommer hem till "a nice cup of
tea". Georg Svensson
Jac gifte mig med en judinna (Ehe im Schatten)
Produktion: DEFA. Manus: Kurt Maetzig (efter en
novell av Hans Schweikart) Foto: Friedl Behn-Grund
och Eugen Klagemann. Regi: Kurt Maetzig.
Folket utan land (L’ebreo errante). Produktion:
Cinematografica Distribuori Independenti, Rom.
Manus: C. B. Angioletti. Foto: Vaclav Vich. Regi:
Gof-fredo Alessandrini.
Judeproblemet, närmare bestämt antisemitismen,
har på sistone varit ett ganska flitigt utnyttjat
filmmotiv. Det räcker att nämna de amerikanska
"Hämnden är rättvis" och "Tyst överenskommelse", den
österrikiska "Den förlorade sonen" och den tyska
"Auto-strada" (i ett av dess avsnitt). Nu har raden utökats
med en ny tysk film, denna gång från östzonen, och
en italiensk. Den utan tvivel mest betydande av dessa
är den tyska Jag gifte mig med en judinna, som
tillägnats minnet av den judiske skådespelaren Joachim
Gottschalk, vilken 1941 med sin familj drevs i döden
av nazisterna.
Filmen är dels historien om ett äktenskap i
rasförföljelsernas skugga, dels en fint avvägd skildring av
hur nazismen kunde komma till makten i Tyskland
och hur den så småningom brutaliserade även sina
ursprungligen hyggliga anhängare. Alla
propagandistiska understrykningar man kunde frukta att ämnet
inspirerat till saknas emellertid såväl i motivets
behandling som i bildernas utformning. Frasfriheten och
sanningslidelsen tillsammans med filmens drag av
allmänmänsklighet gör den till en lika gripande som
betydande produkt. Maetzig har i en säker känsla för att ämnet
kräver en enkel, dämpad och återhållen stil undvikit
alla expressionistiska utsvävningar och lagt tonvikten
vid den psykologiska människoskildringen.
Rashetsen skildras mycket sällan direkt — ett
undantag är några avsnitt från judepogromerna 1938 —
utan får bilda en mörk och hotande bakgrund till det
långsamt men obönhörligt fortskridande psykologiska
nedbrytandet av filmens dominerande gestalt, den
judiska skådespelerskan. Åskådaren upplever lika
förstrött som hon och hennes kamrater, vilka som
konstnärer står över politiken, den omvälvning som
"Macht-übernahme" innebar. Frågan diskuterades väl men
avfärdades i början med att "de sitter inte kvar så länge,
och för övrigt blir det hela nog inte så farligt". Vad
som sedan händer blir också ett inlägg i debatten om
konstnärens förhållande till politik. Det första
anslaget "Juden unerwünscht" dyker upp, steg för steg ökar
känslan av kvävande ångest hos huvudpersonen.
Hennes replik: "Det känns som ett nät, som sjunker allt
djupare och djupare ned över mig" kan även användas
för att tolka vad åskådaren småningom känner inför
filmens scener, nästan irriterande lugnt och metodiskt
sammanfogade i ett sakta sugande tempo. Filmens
skapare har sällsynt konsekvent byggt upp detta stycke
filmdramatik, där samspelet mellan människa och
miljö slutligen måste resultera i den tragiskt upphöjda
och genom sin lågmälta intensitet så gripande slutscen,
som blir den definitiva bankrutten för en "ljum"
livsåskådning men samtidigt en senkommen seger för det
i bästa mening mänskliga.
lise Steppats tolkning av huvudrollen är mästerlig.
Ingen enda nyans har gått förlorad i den psykologiska
upplösningsprocessen eller i det hastiga
uppflammandet av lycka omedelbart före katastrofen. Stark och
äkta inlevelse i rollens känslovärld och måttfullhet och
behärskning av uttrycksmedlen höjer hennes
prestation vida över de övriga medverkandes. Därmed är
dock inte sagt att exempelvis Paul Klinger som
kam-raten-maken skulle vara otillfredsställande. Speciellt i
slutscenerna får hans spel både värme och övertygelse.
Det italienska bidraget till judefilmerna, Folket
utan land, har en mäktig höjdpunkt i några avsnitt
från ett stenbrott, där de judiska
koncentrationslägerfångarna arbetar i stekande solhetta, plågade av
789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
