Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bertil Malmberg: Hallucinationsrealism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALLUCINATIONSREALISM
nära ordningar. Den sentimentalik åter som
kan benämnas realism, den har att göra, inte
med utformad och medveten liknelse, utan
med hallucination. Vid sidan av de beräknade
och överlagda, teoretiskt anlupna diktarterna
(aldrig absolut genuina, aldrig av absolut realt
tycke) löper alltså genom litteraturen en annan
sentimentalik, tvångsmässig, underkastad en
bjudande psykologisk övermakt. Diktare av
denna typ uppleva inte svagare, utan vida
intensivare än idealisterna, all verklighets
overklighet, samtidigheten av förgånget och
stundande: dörrarna som slå och väggarna som
förskjutas i universums tomma, genljudande
rum. Men vad som händer, det händer för dem
under överfallets figur, inte, som för
idealisterna, under den reflekterande iakttagelsens.
Hallucinationen har alla den subjektiva
realitetens kriterier och ter sig psykologiskt
oöversättlig (vi tala här inte om språkliga
tolkningar). Ty den är unik, fix, med all sin
mångtydighet och sammansatthet
oföränderlig, fången i teckenspråket, utstrålande ur detta
och outbrytlig ur detta. Här ha vi den lönnliga
likheten mellan hallucinationen och naivitetens
vägbarheter, medan den utväljande idealismen
med all sin logiks skärpa alltid bjuder oss
något ungefärligt, som kan tänkas återskapat
ungefärligt också med andra formelement. Den
realism som kallas naivitet och den som faller
under det sentimentaliska — hur väsensskilda
de än må synas — baseras bägge på autopsi.
För den hallucinationsrealism som här blivit
antydd är naturligtvis Eliot illustrativare än
de flesta. Han har tvungit och pressat det
sentimentaliska till dess sista konsekvenser. Han
ledes av en andra-, tredje- eller
fjärdehands-inspiration som förvisso kan benämnas
medelbar. Han skapar sällsamma pastischer, och
likväl ha de ingenting gemensamt med den
idealistiske pastischörens stilövningar. Inga
broderier över ett enda, tidsbestämt och
slutgiltigt formmönster, endast en glidande
vävnad av hybrider, stigna ur en medvetenhet,
jämförlig med drömmarens. Med stycken av
än tjusande, än prosaisk innebörd bygger han
en vag, bävande harmoni av disharmonier,
dallrande som lövverket på en drömpoppel,
men alltid med hallucinationens
verklighets-halt och betydelsemättnad. Så blir då själva
medelbarheten spontaneitet.
Att hallucinationsrealismen skulle för första
gången eller restlösast ha blivit gestaltad i
dagens "modernism" är naturligtvis en
villfarelse och predikas endast av mystagoger
på varietéscenen, av publika fakirer: de
verkliga diktarna ha ju igenkännandets gåva och
veta, att många av deras art före dem befolkat
tiderna. Realism i denna mening är aldrig,
som idealismen i sina växlande skepelser,
bunden till en viss tidsperiod av hastig
förgänglighet: den möter oss likartad inom alla
epoker. Därför kan jag inte dela
uppfattningen, att den moderna diktens attityd är
bestämd av skedets vetenskapliga psykologier,
deras aktualiserande av skugglika bildsviter
i själen; ty det är inte diktarskapen som låna
ur psykologierna, utan psykologierna som låna
ur diktarskapen sina eggelser och lärdomar.
Det gäller naturligtvis endast den sannskyldiga
dikten. Lombroso bekände, att när han hade
att studera psykiatriska partier i Zolas
romaner sporde han sig alltid om de stämde med
vetenskapen; det gjorde de sällan, hur mycket
författaren än mödat sig med "fakta". Men
när han läste Dostojevskij, var det inte för att
kontrollera vetenskapen, utan för att inhämta
vetande. Freudianismen och andra
psykologiska system ha endast utfört en
katalogisering, ofta med glänsande kommentar, ofta
med populariserande vantolkningar, av
verkligheter som för längesen blivit upptäckta och
uttryckta — hallucinationsrealistiskt — av
dogmer och mytologier (ty också de tillhöra
den poetiska realismen), av Dantes sakrala
sadism, av Hölderlins schizofrena drömbilder
(exempelvis patmosdikten med sin
efebisk-erotiska veklagan), eller av de mångskiftande
symbolismerna vid 1800-talets ingång och
utgång. Jag är den siste att vilja förvägra
diktaren att då och då förlusta sig med
äventyrliga pedanterier. Men det har visat sig, att när
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
