Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bertil Malmberg: Hallucinationsrealism - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
diktningen allvarligt anstränger sig att vara
psykologierna till lags, avstår den från sin
direktupplevelse och hamnar i allmännelighet.
Dikten hämtar aldrig sin nyhet ur åsikterna,
ur begreppsväsendet, ur de sammandragande
själsrörelsernas verksamheter. Den söker en
annan koncentration, en annan originalitet än
teoriernas — livets, den outtömliga,
tusenfal-digt belysta upprepningens. Den har det evigt
återkommandes ojämförlighet och
individualitet. Detta avspeglar sig också i tänkandet.
Här ligger kanske hemligheten med Eliots
bejakande av traditionen som kommit så
mycket ovist buller åstad. Ty det är ovist att
tro sig kunna avgränsa en intellektuell
författares livsåskådning från hans estetisk-poetiska
praxis, att kalla den förra efterbliven men
belöna den senare med hederstiteln
banbrytande. Eliots upplevelse av traditionen, av
puritansk moralism och kristen paradoxi, har
med säkerhet genomlöpt liknande, nej, samma
psykologisk-revolutionära förberedelser och
stadier som den lyriska tekniken för att
slutligen framstråla i hallucination: den krönta
knuten av sammanböjda lågor. Det går lika
illa att ur det eliotska tänkandet läsa ut en
efterhärmande bana (efterhärmande i dålig
bemärkelse) som att göra det ur den stora
efterhärmning som hans dikt kan kallas —
men då ur ett annat och trolskare perspektiv.
Jag har nedtecknat dessa tankar vid
läsningen av några eliottolkningar. Om
essayvolymens svenska klädnad har jag redan yttrat
några ord. För översättningen av "Fyra
kvartetter" kan jag bara uttrycka min beundran.
Två lyriska mästare och en fin eliotkännare
— även han poet — ha, efter vad det
förefaller, åstadkommit ett lysande resultat.
TEATERKRÖNIKA
av
EBBE LINDE
Decembers största teaterhändelse var Alf
Sjöbergs uppsättning av T. S. Eliots
"Släktmötet" (The Family Reunion) på Dramatiska
teatern den 3 dec. Men där måste jag trots
alla vagt vänliga nobelintervjuer vidhålla den
kritik som jag framfört på annat ställe. Som
stycket lagts upp och särskilt som evmeniderna
tedde sig, likt ena vederstyggliga, men
kraftlösa lerspöken med livlösa benrangelsmasker,
så var det mer ägnat att mystifiera än att
klargöra linjen i pjäsen. Majoriteten av publiken
satt också som ett vördsamt frågetecken. Och
vad mig själv beträffar så måste jag bekänna
att det aldrig fallit mig in att "Släktmötet"
kunde vara något så svårbegripligt, förr än
jag såg Dramatens föreställning. Evmeniderna,
det är följorna, på gott och ont. Det är att
göra Eliots omfattande klassiska bildning
orättvisa, att vilja se dem som blotta kopior av
Orestiens hämndgudinnor, än mindre är de
djävlar. Arvsynden? — ja, men arvsynden
uppfattad som en Guds stränga ängel till
tuktan och frälsning. Det som händer i pjäsen
är ju att arvet byter förtecken, som en
matematiker skulle uttrycka sig. De jagande mister
sin skräck genom att igenkännas, och blir
jagade. Harry, som hetsats av skuldkänslor,
upptäcker att skulden organiskt
sammanhänger med en belastning, som det gäller ta
ställning till och övervinna, och som därigenom
blir ledstjärna. Skulle det vara något oklart
i detta? Har ej jag och vi alla kännedom om
dessa mekanismer, som gör att stora
nykterhetskämpar kommer ur drinkarsläkter, att
organiskt klena män blir frisksportaratleter och
"monistiska" enstöringar blir till "polyistiska"
predikare? Har ej dessa spalter rätt nyligen
haft diskussioner där det var ett centraltema?
"Blott ur defekt kan högsta effekt kramas —
av enbart eld." (Jag ber kollegerna om ursäkt
för självcitat, men det är ju så det hänger
ihop i en människa.) Att styrka kan bottna
i svaghet, det är då varken en ny ej heller
någon exklusivt kristen erfarenhet.
Kompensation eller reaktionsbildning kallas det på
psykologiskt språk. På Eliots kristliga essäspråk
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
