Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Ensamma människor hakade sig fast vid varandra,
bars av käxleksvàgor några år och drunknade inför
varandras ögon. Och ändå var det så svårt att
acceptera ensamheten, att finna förankringen i den egna
ensamheten utan att förpuppas eller dö
kvävningsdöden. I den yttersta ensamheten fanns varken glädje
eller smärta.
Personerna i romanen upplever sin
ensamhet på olika sätt men utifrån ungefär samma
premisser: författaren Birger, den förmögna
modehusdirektrisen Miriam och
universitetslektorn Elmer (till vilken det vore frestande
att förutsätta en levande modell) är alla
utpräglade neurotiker och har flytt in i neurosen
efter misslyckade äktenskap. Ett annat
perspektiv i Bertil Schütts bok, som således
behandlar ett av det moderna samhällets djupaste
individualproblem — och gör det med en
prägel av inre nödvändighet och med en vacker
känsla för den enskildes tvång att trots allt
söka utsträcka och förstärka sina kontakter —,
gäller kärnan av äkthet bakom våra attityder,
det nakna ansiktet bakom de otaliga
maskbytena, en intrikat frågeställning som hänger
ihop med ensamhetsproblemet och även
återfinns i Walter Ljungquists roman (liksom i
åtskilliga av den yngre författargenerationens
alster). Birger beslutar sig för att av de
mötandes reaktioner försöka komma
underfund med sin egen individualitet. Tendensen
mot självupptäckt och jagförverkligande blir
hans "enda glädje".
Ur kompositionssynpunkt är denna roman
ingen helgjuten produkt, utan sönderfaller i
två partier, ytterst olika varann både till
innehåll och röstläge. Medan den förra avdelningen
med bitvis nästan uppsluppen ironi och på ett
ledigare språk än författaren någonsin förut
har använt återger glimtar av en ungdom,
utspelad mot den diskret antydda bakgrunden
av ett judiskt medelklasshem, skildrar den
senare nervkriget mellan de tre utestängda i
formuleringar som mera går i spann med den
modernistiska stilens. Att Schütt inte har
arbetat ihop dessa disparata avsnitt bör
förmodligen skyllas på bristande tid snarare än
på bristande förmåga; frekvensen av rent
grammatiska klavertramp i romanen tyder på
att den färdigställts under stark brådska.
Sådan "Min enda glädje" föreligger är den
dock med sina iögonfallande blottor en
intressant och ganska avstickande historia, inte fullt
på "Lyktfiskens" nivå men i vart fall markant
överlägsen författarens närmast föregående
bok, "Triangelsolo". Den styrker ytterligare
att Bertil Schütt förfogar över ett av den unga
litteraturens känsligaste språkinstrument: en
smidig och kräsen stil, osökt växlande från
vardagliga tonfall till surrealistisk suggestion.
Och den utgör också ett vittnesbörd om att
författaren inte lever för att skriva utan skriver
för att leva, vilket är svårare men så
småningom brukar garantera hållbarare resultat.
"Det väsentliga är inte vad man säger utan
själva uttrycksbehovet", hävdar konstnärinnan
Gullan, Birgers separerade hustru, i det
avskedsbrev som inleder boken. Men även om
man misstänker att Bertil Schütt lagt de orden
i hennes mun för att rättfärdiga ett ännu så
länge trevande och ofullgånget författarskap,
så väntar man med viss otålighet på en bok
av honom, där uttrycksbehovet och det utsagda
är av lika väsentlig art. Per Erik Wahlund
FRIDELL FRAMHÄRDAR
Folke Fridell: Greppet hårdnar. Federativs
1948. 8:—.
Det kan förefalla som om Folke Fridells
nya roman vore skriven före "Syndfull
skapelse", som kom ut i våras. I vilket fall som
helst anknyter den direkt till och utgör en
fortsättning på författarens tidigare roman,
"Död mans hand", opus 2 i hans produktion.
En viss förskjutning i motivvalet har
emellertid ägt rum och står tydligen i samband med
det självbiografiska inslaget i böckerna. Den
miljöförflyttning och avproletarisering, som
Fridell förebrått den äldre generationen av
arbetarförfattare, har nu börjat skymta hos
honom själv, och det är ju bara helt naturligt,
eftersom han inte längre är enbart
textilarbetare utan också en med rätta uppmärksammad
och diskuterad författare. Rivar-Bohm har
blivit Skrivar-Bohm och har som sådan dragits
in i en diskussionsklubb av herrar ur
"finvärlden", där man med mer eller mindre
behärskad indignation utbyter åsikter om hans
skriverier och anklagelser mot
maskinsamhället.
Den nya boken har sålunda till stor del fått
karaktären av en diskussionsroman, men det
måste nog sägas, att diskussionen inte alltid
står på någon särskilt hög nivå. Författarens
alter ego, Skrivar-Bohm alltså, är smärtsamt
medveten om sin bortkommenhet, sina
hämningar och sin brist på dialektisk färdighet
i debatten med världsvana överklassherrar,
men han har ändå en livslång erfarenhet, en
genomgripande personlig upplevelse att sätta
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
