Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
upp mot deras tomt anspråksfulla pladder. En
filosofie doktor, som bryter staven över all
ohöljd verklighetsavslöjning i litteraturen, och
som dekreterar att denna har till uppgift att
lyfta och inspirera, hade jag hoppats slippa
att behöva träffa såväl i litteraturen som i livet.
Och finns det verkligen alltjämt så kallade
bildade människor, som är tillräckligt
korkade för att anse det nuvarande samhället vara
resultatet av något slags naturligt urval, så att
de mest begåvade sitter i toppen och de sämst
utrustade med rätta hamnat på det understa
trappsteget och därför inte äger någon talan?
Mer verklighetssinne har då den tandläkare
som förmenar, att även Bohms syndikalistiska
krav på medbestämmanderätt över
produktion och vinstfördelning är utopiska, och som
antyder, att problemet är universellt. Just här
ligger i mitt tycke det värdefullaste i de
problemställningar Fridell dragit upp: i
textilarbetarvärldens skärva återspeglas hela det
samtida kulturproblemet, den alltmer
ängslande frågan om människans möjligheter till
personligt liv och personlig integritet i ett
överrationaliserat, övermekaniserat,
överindustrialiserat samhälle, där melodin kommit
ohjälpligt bort och knappast går att återfinna med
hjälp av olika politiska patentmediciner. Trots
all förment svartmålning har Fridell dock i
grunden bevarat en optimistisk inställning,
eftersom han alltjämt synes tro på något slags
revolutionär lösning efter syndikalistiska
linjer. Och naturligtvis har han rätt i, att så länge
det finns hat finns det hopp! Den
undergivenhet och ödmjukhet som är apati, och som
granskaren en gång med fasa tyckte sig
förnimma i Londons East End, är det
ohyggligaste av allt.
Vid sidan av denna diskussion finns det
i Fridells bok också ett ovanligt sympatiskt
och redbart inslag av självrannsakan.
Skrivar-Bohm har nogsamt fått märka, att han
långtifrån alltid har sina kamrater med sig. En
finner, att han överdrivit de mörka sidorna
i fabrikslivet, och förklarar, att om arbetarna
i gemen såg med hans ögon skulle de alla
gå omkring med självmordstankar. En annan
beklagar, att han inte skrivit också om alla
dem som är nöjda, som trivs vid de löpande
banden och inte irriteras av tidsstudiemännen.
En tredje säger rentut, att Bohm är en
särling som utan vidare identifierar andra med
sig själv. Och från rättroget socialdemokratiskt
håll framföres det, att det först gäller att erövra
staten och fabrikerna innan arbetarna kan
få vara med om att dela och bestämma. Men
Bohm hyser en sund misstro mot staten och
menar, att den individuella friheten är den
ko som, medan arbetarrörelsens gräs gror,
håller på att dö i den röstsedelsdemokrati, som
träder i verksamhet vart fjärde år. Med
beundransvärt saktmod försöker han
tillgodogöra sig kritiken. Han förstår, att hans
obändiga individualism är ett utslag av urärvd
bondevrånghet och erkänner, att han är den
evige malcontenten och kverulanten, men med
mycken rätt hävdar han, att mekaniseringen
är starkt medskyldig till att han blivit sådan,
kräver utrymme även för den människosort
han företräder och har ett hum om, att den
har en viktig funktion att fylla i det
frihetsförsvar som måste ligga alla om hjärtat. Vad
man ändå saknar hos Fridell, är den
psykologiska fördjupning, den fundamentala
illusionsfrihet, som eljest utgör betydelsefulla led
i fyrtiotalisternas strävanden.
Med allt detta får man inte tro, att det
episka elementet saknas i Fridells nya roman.
I inlagda berättelser återges sålunda ett par
kvinnoöden ur textilarbeterskornas
maskinför-slavade skara. Prostitutionens frestelser lurar
på de yngsta och minst motståndskraftiga,
särskilt i en stad med stort kvinnoöverskott.
Men speciellt gripande är en kvinnofigur som
den i slitet åldrade Lotten, hos vilken åratals
hopsamlade ångest och hat en dag slår ut
i vanvettsskratt. Hon hamnar på hospitalet, där
hon sitter och tar alla de vanda greppen i
luften som om hon alltj ämt stod vid sin maskin.
Lotten är en fint individualiserad gestalt, men
hon står också som en symbol för hela den
moderna tillvaron med dess meningslösa
överansträngning och idiotiska hets. Samtidigt
berättar Fridell i senare hälften av romanen
om hur greppet hårdnar och ofriheten tätnar
kring Rivar-Bohm och hans kamrater. Det
räcker inte med mekaniska kontrollapparater
och mer eller mindre snorkiga
tidsstudieingenjörer, med en allt längre driven
rationalisering; när titthållsspionage tillkommer, leder
det till övergrepp, upprorsungar och
nervsammanbrott, men snart skramlar det hela
vidare — till nästa katastroftillbud. I det
sammanhanget har Fridell också snuddat vid
frågan om hur samförstånd mellan arbetare
och tekniker ska komma till stånd, men
historien om en ung "teknokrat" och hans
omvändelse från sina barnsliga vanföreställningar
hör nog till det svagaste i boken.
Denna är för övrigt skriven i den kärva
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
