Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Walter A. Berendsohn: Strindberg och filmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRINDBERG OCH FILMEN
med undantag för "Hemsöborna", där romanen gett
anledningar till rikare scenväxling. Regissörerna har
dock då och då infogat smärre bildserier för att bryta
de rena teaterbilderna, sålunda ser man i "Fadren" av
1912 ryttmästaren jaga sin häst backe upp och backe
ner, tills både han och hästen dödströtta kommer hem
på aftonen.
Kanske har Strindbergs arvingar — i berättigad
misstänksamhet mot filmbolagens böjelse att
häm-nings- och hänsynslöst göra om diktarens "råmaterial"
— hittills varit ganska återhållsamma när det gällt
att ge sitt tillstånd till filmatisering av hans verk. I
talfilmens tidsålder kan man givetvis fortsätta med att
göra god teater till film, och om man har tillgång till
de bästa skådespelare, till god film, som också kan
fängsla den kräsna publiken, eftersom de psykologiska
och mimiska finesserna bättre kommer fram genom
detta medium. Utan tvivel rymmer också Strindbergs
författarskap ett nästan outtömligt material till
förstklassiga, dramatiska och bildrika filmer. Om
filmbolagen vore villiga att noggrant följa Strindbergs
anvisningar, endast göra smärre nödvändiga strykningar
och inget tillfoga ur egen fatabur skulle de sannolikt
kunna få inspelningstillstånd.
Jàg tänker särskilt på tre olika slag av litterära
arbeten av Strindberg som skulle lämpa sig för film:
I. En del av hans fantastiska dramer. "Ett
drömspel" bör t. ex. kunna framställas bättre på film än
på någon seen. Om man kan återge Shakespeare på
film med bevarad originaltext bör detta vara möjligt
även när det gäller Strindbergs bästa verk. Men även
de övriga fyra dramer i vilka livets brister belyses i en
rad vandringsäventyr, upplevda nästan som en dröm,
— "Lycko-Pers resa", "Himmelrikets nycklar", "Till
Damaskus" och "Stora Landsvägen" — bör vinna på
att utnyttja filmens sagolika förvandlingsmöjligheter.
De litterära förbindelserna mellan Strindberg å ena
sidan och Kafka eller existentialisterna å den andra
gör ju f. ö. att dessa dramer nu ter sig nästan mer
tidsenliga än då de skrevs. Säkert skulle nästan alla hans
fantastiska stycken, möjligen med undantag av vissa
sagospel som "Svarta handsken" och "Abu Casems
tofflor", bli njutbara filmmanuskript.
II. Vissa av Strindbergs historiska dramer bör
kunna bli lika strålande filmer som t. ex. den engelska
"Henrik V" i den senaste mästerliga versionen. Man
har diskuterat deras förhållande till den fosterländska
historieuppfattningen, men efter min mening måste
man betrakta dem som diktverk. Jag beundrar i dem
framför allt Strindbergs sceniska bildfantasi och hans
förmåga att skildra historiska personer som levande,
lidande människor. Ingen annan har brett ut svenska
historien i en sådan rikedom av fängslande och
spännande scenbilder, som Strindberg, vars historiska
dramer bevisar sin livskraft varje gång de går över en
seen. "Folkungasagan", en något förkortad version av
"Gustaf Adolf", "Karl XII" med "Likvakan i
Tiste-dalen" som avslutning m. fl. skulle säkert kunna
förvandlas till storslagna filmer.
III. En del av Strindbergs episka verk.
"Hemsöborna", som av Strindberg själv omarbetats till en
ganska grov folkkomedi utan det tragiska slutet, har
även som roman vunnit en stor publik, framför allt
genom sin humor. Den har också föranlett två
filmversioner, den ena byggd på pjäsen, den andra
huvudsakligen på romanen. I ett brev till sin tyske
översättare Emil Schering påstod Strindberg en gång att han
skrivit sina berättelser enbart därför att teatrarna inte
använde hans dramer, så att hans prosa skulle kunna
utnyttjas av kommande dramatiker. Häri ligger
visserligen åtskillig överdrift, men man kan åtminstone säga
att en rätt stor del av hans episka verk innehåller ett
bildrikt dramatiskt stoff, som om de vore tänkta för
filmatisering. Så vore det t. ex. lätt att ur "Röda
rummet" hämta stoff till en film om stockholmsliv på
1870-talet, om man bara finge lov att förena Rehnhjelm och
Arvid Falk till en person och låta handlingen
gruppera sig kring denne unge man och den flicka han har
förbindelse med. Vidare finns t. ex. i "Svenska öden
och äventyr" material till flera utmärkta filmer (bl. a.
i "Högre ändamål", "Beskyddare", "På gott och
ont" och "En häxa"). "I havsbandet" borde kunna bli
underlag för en filmtragedi av stort konstnärligt
format. Även "Syndabocken" innehåller en rad lämpliga
scener och originella figurer.
Man är här i landet ännu alltför benägen att i
Strindbergs författarskap överallt och alltid se hans eget
porträtt och detaljer från hans personliga liv. Att dessa
element spelar stor roll vill jag ej bestrida, men
tröttnar ändå aldrig att påpeka att hans verk därutöver
rymmer ett stort objektivt inslag av "olösta
tidsproblem", och en mångfald självständigt avrundade,
levande människor, fulla av individuellt liv, skildrade
i serier av visionärt skapade bilder.
August Strindbergs dramatik och dramaturgi är
bland de största kulturella resurser Sverige äger. Om
ett svenskt filmbolag med allvarliga konstnärliga
avsikter tog upp hans verk tror jag att svensk talfilm
kanske skulle få uppleva en ny internationell
blomstringstid, liknande den som Selma Lagerlöf skaffade
svensk stumfilm. Kanske skulle arbetet från början
göras i samarbete med engelsmännen, som under de
sista åren visat både stor konstnärlig målmedvetenhet
inom filmen och stort intresse för Strindberg, så att
filmerna samtidigt inspelades på engelska och svenska.
Eller man kunde kanske, längre fram, tänka sig ett
samarbete med tyskarna, vilka sedan gammalt känner
och värderar Strindbergs geniala dramatik.
Hur som helst vågar jag påstå att
Strindbergsfilmernas tid snart är inne!
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
