Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Per Erik Wahlund: Wolfgang Borchert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER ERIK WAHLUND
WOLFGANG BORCHERT
Den tyska efterkrigslitteraturen, om vars
existens förlagsprogrammen ändå bär vittne,
har inte visat någon förmåga att expandera
över zongränserna. Vad som sker på det
litterära området i ockupationens Tyskland, vad
som eventuellt håller på att växa fram av
frasfri uppgörelse med det förflutna och
tillfrisknad mottaglighet för impulser utifrån — det
tar sin tid innan den instängda luften efter
femton års kulturell isolering hinner vädras
ut — ter sig också från vår nordliga horisont
som insvept i dimma. Enstaka rapportörer
upprätthåller en sporadisk förbindelsetjänst
utan att ekot av deras rop når ut till något
större antal lyssnare. Saknar vi intresse för de
litterära strävandena hos ett splittrat och
kontrollerat folk, som dessutom fortfarande har
att dras med sviterna efter en förödande
politisk farsot? Svaret är naturligtvis varken ja
eller nej; en litteratur som bl. a. kan tänkas
handla om uppvaknandet till en demokratisk
samhällssyn och en ny humanism borde ändå
angå de flesta av oss. Eller förhåller det sig
helt enkelt så, att det är svårigheten att få en
överblick över den tyska bokproduktionen,
i dagens läge minst av allt lagd på export, och
det hasardartade i att söka skumma den utan
kritisk vägledning som verkar avsvalkande på
intresset? I så fall vore saken lätt avhjälpt
genom att rapportörerna intensifierade sin
upplysningsverksamhet. Men frågeställningen har
flera bottnar än så; kanske skadar det trots
allt inte att någon gång ta upp den till
övervägande.
Ett av de ytterst få namn som lyckats tränga
igenom dimman är Wolfgang Borchert, för
några månader sen presenterad i svenska radion
med ett hörspel i översättning av Bengt
Anderberg. Redan valet av översättare ger vissa håll-
punkter när det gäller att bestämma Borcherts
individualitet. Liksom författaren till "Kain"
är han en eruptiv tidssatiriker, en fränt
protesterande genomskådare av vanvettet,
blodtörsten och hämndlystnaden i alla deras
former; bakom hans än makabra, än beslöjat
ömsinta diktning stiger det oartikulerade skriket
från en förlorad generation. På samma gång
röjer han sidor som är den sönderslitne
idyl-likerns, den desperata vardagsmänniskans.
Hans beskrivningar av hur regnet duschar över
en solhet gata, hur syrenerna lutar sina klasar,
hur den violetta aftonen faller har en motvillig
andakt som står i starkast möjliga kontrast
till de brutala ögonblicksbilderna från krigets
verklighet. Att just Bengt Anderberg skulle bli
den som introducerade honom i Sverige är
säkert mer än en tillfällighet. Parallellerna
mellan Borcherts fläckade konst och
Anderbergs roman av 48 års modell vore det
frestande att syna lite närmare.
Wolfgang Borchert tillhör det andra
världskrigets yngsta diktare. Han var ungefär
jämnårig med oxfordstudenten Sidney Keyes och
köpenhamnaren Mörten Nielsen, och han kom
som de att kunna inräknas bland de i förtid
bortryckta begåvningarna. Visserligen undgick
han att stupa vid fronten eller falla offer för
ett vådaskott, och visserligen överlevde han
dem bägge så pass länge att han fick vara med
om fredsutbrottet och intensivt hann förnimma
det kaos som följde efteråt. Inte desto mindre
skördades han av kriget; den febersjukdom
han till sist, efter en uthållighet som har
heroiska drag, dukade under för hade han
ådragit sig under en vinter som soldat i
Ryssland.
De biografiska uppgifterna om honom låter
sig osökt sammanfogas till porträttet av en
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
