Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Per Erik Wahlund: Wolfgang Borchert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER ERIK WAHLUND
brådmogen ungdom, som redan från början
bar sitt släktleds rotlöshet och tvivelsjuka inom
sig och som fick sin världsbild förvandlad till
en sugande mardröm genom de yttre skeenden
han tvingades underkasta sig. Han föddes i
Hamburg 1921, praktiserade efter skolan som
bokhandelsmedhjälpare men hamnade snart
tack vare sitt brinnande teaterintresse som
skådespelare i Lüneburg. Vid tjugu års ålder
togs han ut till krigstjänst på östfronten,
sårades några månader senare och skickades
tillbaka hem — kanhända inte bara med
anledning av sin blessyr, ty permitteringen blev
ihopkopplad med ett fängelsestraff på åtta
månader. Om arten av hans förbrytelse
meddelas ingenting, men fältet är fritt för
gissningar; någon dugande soldat var Borchert
sannolikt inte, och steget från passivt motstånd
till aktiv pacifism bör i hans fall ha varit kort.
Denna första fängelsevistelse blev för övrigt
inte hans enda: 1944 omhändertogs han på
nytt och inspärrades i det illa beryktade
fängelset i Moabit, en av uppsamlingsplatserna
för politiskt obekväma personer vilka inte
ansågs fullt meriterade för
koncentrationslägren. Som frigiven fortsatte han att utbilda
sig inom teatern och medverkade dels som
kabaréartist med uppläsning av egna dikter
på Hamburger Bronzekeller, dels som
regiassistent vid flera mindre scener. Ett
erbjudande från badorten Westerland 1945 att
iscensätta "Salome" måste han avböja;
sjukdomen, en malarialiknande feber, hade nu
brutit ut och band honom för resten av hans
liv vid sjukbädden. På förhösten 1947 inlades
han genom några vänners försorg på S: t Clara
Hospital i Basel och avled där den 20
november. Tillvarons hjärtlöshet grinade emot honom
in i det sista; hans död inträffade dagen innan
hans skådespel "Draussen vor der Tür" skulle
få sin urpremiär på en teater i hans hemstad.
Hade han unnats ett enda år till, skulle han
annars — under den misstrogna, specifikt
borchertska häpnad han därvid borde ha
visat — fått uppleva, hur ett stycke som enligt
hans egen utsago "ingen teater vill spela och
ingen publik vill se" dragit fulla hus på den
ena västtyska scenen efter den andra.
Samtidigt som sjukdomen definitivt släckte
Wolfgang Borcherts förhoppningar om en
scenisk karriär, började han ta sitt
författarskap på större allvar. Han publicerade dikter
och prosabidrag i skämtpressen och de
litterära tidskrifterna och fann förläggare både
till sin lyrik och sin prosa; dikthäftet "Laterne,
Nacht und Sterne" och de små
novellsamlingarna "Die Hundeblume" och "An diesem
Dienstag" utkom under loppet av 1947 och
blev snabbt försäljningsframgångar. För
närvarande förbereder Rowohlt Verlag i
Hamburg en samlad en volymsupplaga av hans
arbeten, som förutom lyriken och novellerna
också kommer att innehålla hans skådespel
samt en avdelning hittills otryckt material. När
den editionen föreligger, bör det bli mindre
intrikat att avgöra hur pass skarpskuren hans
profil egentligen är; att den hör till de mer
markerade har man emellertid redan nu orsak
att ta för givet.
I dramat "Draussen vor der Tür" — som
till sin struktur är ett mellanting mellan
ångestfyllt verklighetsreportage och makabert
drömspel — finns det en seen, där huvudpersonen,
den efter segsliten fångenskap i Ryssland
återkomne soldaten Beckmann, sjunger upp
en starkt kryddad, kanske lite Brechtbetonad
kuplett av egen tillverkning för en
kabarédirektör; hur sådana potentater reagerar i
liknande sammanhang visste Borchert av
erfarenhet. Kabarédirektören anser kupletten ha
vissa förtjänster, men felen överväger: den är
för direkt, för uppriktig, för hänsynslös. "Vart
skulle vi komma, om alla människor plötsligt
ville säga sanningen? Vern har innerst inne
lust att bli upplyst om sanningen av i dag?"
Det är en synpunkt som går igen på mer
än ett ställe hos Borchert, och även om den
sällan kommenteras annat än mellan raderna,
behöver man inte tvivla på att författaren
aggressivt dömer ut den. I en av hans bästa
noveller, "Der Kaffee ist undefinierbar", vars
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
