Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Gösta Oswald: Europa. Dikt - Ingrid Mesterton: ”Skarprättarn”. En studie över Ernst Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INGRID MESTERTON
Medan döden för ordet i varje gathörn
och företar sina godtyckliga husundersökningar
och förföljelsen går lägre än molnen —
mot allt
ska vi vara skyddslösa
(Varför sjunger då inte klockorna. Vad väntar de på. Varför
sjunger de inte för oss.
INGRID MESTERTON
"SKARPRÄTTARE
Till belysningen av Ernst Josephsons sjukdomskris
I stället för den gemenskap som hägrat för
Ernst Josephson fick han mot slutet av sitt livs
friska skede uppleva allt större isolering. I sitt
måleri stod han ensam, ja, han var en
syndabock både i publikens och kritikens ögon. Men
också hos kamraterna kom han efter hand att
sakna gehör. Med sin oförmåga till
kompromiss och sin utmanande taktik förverkade han
därtill sin ställning som ledare för
oppositionen mot akademin. Denna brist på resonans
på alla håll återverkade olyckligt på
Josephson. Han greps av vantrivsel med det samhälle
som inte frågade efter honom, där han ingen
uppgift hade att fylla, och sökte sin tillflykt
till naturen. De två sista åren före
sammanbrottet sommaren 1888 finner vi honom
sålunda bosatt på den franska landsbygden i
sällskap med konstnärsfamiljen Allan Österlind.
Under denna självpålagda exil tilltar
introversionen och ökar labiliteten i Josephsons
känsloliv. De yttre levnadsvillkoren, som
försämras med var dag som går, bidrar jämte
de mörknande framtidsutsikterna till denna
ogynnsamma utveckling. Sista tiden lever han
på ren "svältkost", och brist på materiel håller
honom sysslolös. Med endast "några
halvut-kramade färgtuber" i lådan, utan duk, har
han, för att anknyta till hans egna formu-
leringar från denna tid, inga möjligheter att
vare sig återge naturens prakt eller ge form
åt sina "fantastiska drömmerier". I stället får
han söka utlopp för sin tidvis våldsamma
konstnärliga alstringslust i diktningen. Under
dessa olyckliga omständigheter tar psykosen
fart. Aggressiviteten både mot det egna jaget
och mot omvärlden tilltar. Redan tidigare
förekom det utslag av okänslighet hos Josephson,
något som dock trädde i skuggan för hans
ömsinthet och mänskliga värme. Hans brev till
modern från Italien (Nationalmuseum), vilka
karakteriseras av en för Josephson ny och
främmande fatalism, innehåller t. ex. tillfälliga
yttranden om Krimkriget som frapperar genom
sitt kallsinne. Tjurfäktningsskildringarna från
Spanienresan (Nationalmuseum) är helt och
hållet dikterade av berusning över skådespelets
skönhet och färgrikedom, en naturlig reaktion
hos en konstnär, men en glädje som man dock
kunde tänkt sig grumlad av medkänsla med
offren. Men nu de sista månaderna på Bréhat
antar anestesin mer och mer demonisk
karaktär: till sist får Josephson under sina religiösa
anfäktelser infallet att offra den lilla Anna
Österlind liksom Abraham Isak. Om man
ställer detta meddelande av Österlind samman
med de strax dessförinnan tillkomna dikterna
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
