Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Arturo Barea: Spanska realister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPANSKA REALISTER
den." Men det fanns ändå någonting nytt
i den. Den var den enda bok, utkommen medan
den konung och de generaler som var
ansvariga för Marockokatastrofen fortfarande var
vid makten, som befattade sig inte bara med
vanliga soldaters fysiska lidanden och
upproriska tankar utan också med deras själs
innersta vrår. Den förlorade inte i styrka utan
tvärtom vann sedan första intrycket
förflyktigats.
Senders roman publicerades ursprungligen
av ett litet förlag med anarkistiska tendenser,
grundat av tre så gott som medellösa
revolutionärer vid en tidpunkt då två av dem
avtjänade fängelsestraff för politiska förbrytelser
gentemot diktaturen. Redan detta faktum var
tillräckligt för att mobilisera den ortodoxa
bokhandelsvärlden mot inkräktarförlaget och
dess publikationer, och dessutom underströk
Sender sitt oberoende av alla litterära skolor
eller grupper och förnekade att han hade
några som helst estetiska ambitioner med sitt
författarskap. (Detta var en protest mot
inställningen hos de författare som förkastade
de "tråkiga" arbetarrörelserna och skrev för
den utvalda minoritet som antogs ha monopol
på estetiska värden.) Följden av allt detta var
att "Imån" sorgfälligt ignorerades av flertalet
tidningar och de flesta som yrkesmässigt
sysslade med litteratur, och att dess spridning blev
begränsad ända tills den politiska atmosfären
under republikens första år gjorde att social
realism med vänsteranstrykning blev inte bara
acceptabel utan rentav på modet.
I början på 30-talet blev "Imån" omtryckt
i billiga massupplagor. Det var då den gjorde
sin verkan, just därför att den inte längre
var aktuell. De främsta måltavlorna för den
bittra kritik som hade framkallats av det
marockanska fälttåget hade försvunnit från
den offentliga arenan tillsammans med den
gamla regimen — för tillfället såg det ut som
om den framstegsvänliga regeringen skulle
lyckas omintetgöra officerskastens politiska
makt. Marocko var pacificerat, kolonialkriget
tillhörde det förflutna, var en historisk faktor
i monarkins fall. Berättelsen om det ständiga
offret, Magneten, fick nu en ny innebörd:
den blev symbolen för den förtvivlade, stumma
kamp som förs av människor på samhällets
botten. Den blottlade sinnesstämningen hos
de människor — och de var många tusental —
som var förutbestämda att sjunka ner i apati
eller också ta sin tillflykt till drömmar om ett
mänsklighetens brödraskap, till att i förtvivlad
våldsamhet och hetta fly till anarkismens
intima gemenskap.
Men vid den tiden hade Sender själv
utvecklats vidare i sin intellektuella uppfattning
och sin medvetna konst. Det verk som
förkroppsligar hans mogna symbolistiska realism
är "Sju röda söndagar".
Denna roman skildrar en grupp
revolutionära arbetare, anarkister, som framkallar
en strejk, sabotagehandlingar och ett
misslyckat uppror, föranlett av en sammanstötning
med polisstyrkorna. År 1932 var rikt på
sådana episoder som tycktes rättfärdiga såväl
de privilegierade klassernas motstånd mot den
sociala reorganisation som trevande
igångsattes av den nya spanska republikens
samlingsregering som de moderat
framstegsvänligas samtycke till polisiära åtgärder som var
lika våldsamma som de handlingar som
föregick dem. Det var lätt att slunga ut
förebråelser mot anarkisterna. Sender åtog sig
emellertid att göra dem verkliga för det övriga
folket, så verkliga att läsaren skulle "utsättas
för en ny emotionell upplevelse" (Senders ord
i företalet) och förstå vad som försiggick i
dessa politiskt utstöttas inre. Han gjorde det
genom att tala genom sina anarkisters tankar
och förnimmelser och genom att ge den
atmosfär i vilken de rörde sig, ge logiken i deras
kaotiska handlingar.
Trots den anarkistiska rörelsens betydelse
för den sociala utvecklingen i Spanien hade
det lilla som skrivits om den i spansk litteratur
endast skapat två klichéer: den antisociala,
omänskliga brottslingen som frossar i
våldsamheter för våldsamhetens egen skull, samt
den inspirerade fanatikern. Baroja strödde in
3 BLM 1949 II
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
