Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
vars utfällning må rymma mycken bitter och
nyttig sanning om människan men ändå
knappast erbjuder det bästa hälsomedlet.
Som berättelse sönderfaller boken helt
godtyckligt i ett monologutbrott och en rad scener
ur källarmänniskans ungdom, med
självhävdelse genom självförnedring på välbekant sätt,
under dryckeslag, sammanstötningar med
bekanta, bordellbesök och psykologiska
förförelseexperiment med en prostituerad. Idén
till "Raskolnikov" är inte långt borta, men
utförandet är mycket mer av skuggspel.
Artur Lundkvist
MED STORT C
Joseph Conrad: Negern på Narcissus. Tyfon.
Översättning av Louis Renner.
Forum 1943. 4: 65.
Enligt en notis som anmälaren sett
någonstans, möjligen rentav i dessa spalter, skulle
William Faulkner ha slutat upp att följa med
den nyutkommande amerikanska
romanlitteraturen för att ägna sig åt favoriter, bl. a. Conrad.
Man förstår den tunge amerikanen, för var
finner man en så kristallklart genomlyst,
progressiv kompositionsteknik? Och var finner man
för resten (åtminstone när man inte känner
negrerna annat än av litteraturen) en sådan
legendarisk negerpsykologi som i "The Nigger
of the Narcissus"? Moliéres inbillade sjuke var
dock ett kulturfenomen, medan Conrads neger
som simulerar sin egen verkliga sjukdom är
en magiskt primitiv människa, och detta ger
samtidigt en bild av hur komplicerad den
s. k. primitiviteten i själva verket är. Conrad
är något av en psykologisk mystiker. Han kan
tyckas enkel och är det givetvis ibland, som
i "Tyfon" (varför inte det kinesiska Tai-fon?)
med dess ensidiga svartmålning av
beach-comberstyrmannen. Men psykologin ligger hos
honom på ett annat plan än den objektiva
skildringens. Människorna är symboler, typer,
vilket givetvis för den psykologiske detaljisten
ter sig som en styggelse. Conrads romaner
måste emellertid uppfattas som dikter,
ödesdramer i stil med de grekiska, och det är deras
handling, i vilken människorna endast är
replipunkter för skeendets gudinnor, som är den
egentliga psykologiska läxan. Man kan med
andra ord säga att Conrad i var och en av
sina romaner lämnar en redogörelse för sin
egen, högst conradska och högst
allmänmänskliga själsutveckling fram till en och samma
övertygelse och förkunnelse. Denna övertygelse
är på en gång förnuftig och
antirationalistisk, och förkunnelsen är i stil därmed: jag
vet inte vad som skall ske med mig, jag vet
inte hur det skall gå för mig i ödet-stormen,
alltså, följaktligen: — kan jag förtrösta och
vara trygg. Det är den starka människans
makt att avstå makt. Den träaktigt
typologiske kapten McWhirr i "Tyfon" bör
förstås även som en boj vid vilken författaren
ankrat den vad av tankar han fördolt sträcker
under romanens stormiga yta. Bättre
förstår man då också Conrads nästan teologiska
svartmålning av motpolen, som j ag skulle vilj a
kalla "politikern", den som grälar med
makterna, intrigerar mot ödet och uppviglar — till
eget behov — offren. Gråast och smutsigast
framträder han i Londonskildringen
"Provokatören". I de båda här anmälda
berättelserna finns han i två exemplar: Donkin i
"Negern på Narcissus" och den nye
styrmannen i "Tyfon". Conrad hatar politikern av allt
sitt hjärta och har väl säkert många gånger
fått gälla för enkel, därför att han lämnat
denna figur så oförklarad, så odissekerad, men
hans avsikter är även här freskomålarens, och
hans uppdragning av de kraftlinjer som
spänner över fältet mellan ont och gott är lika
summarisk som en Giottos. Havet — och med
havet Tiden — är ju dock de båda största
kvanti- och kvaliteterna i Conrads värld,
Neptunus och Chronos, och med sin summariska,
teologiska byggmästarkonst skulle han inte
vara den författare han är om han inte vore
den store, både handgriplige och undanflyende
poeten, en skeppsverktygens och en
horisonternas älskare.
Den stevensonska renässans om vilken
engelska litterära tidskrifter vet att berätta
är glädjande liksom den conradska. Båda hör
till dessa inte alltför vanliga författare som
man kan läsa med nöje både som ung och
gammal, som väcker ynglingen i en då man
är pojke och pojken i en då man är man. Och
detta likväl utan att alltför mycket vädja till
ens rent escapistiska instinkter. Översättaren,
Louis Renner, tycks ha gjort sig möda med
det utdöende fackspråket, och han har inte
misslyckats. Gunnar Ekelöf
152,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
