Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
DEN OROANDE MR WAUGH
Evelyn Waugh: Ben käre bortgångne. Scott-
Kings europeiska resa. Översättning av
Nils Hammarström och Ulla Medin.
Ljus 1948. 7: 50.
Vid Glendale i Kalifornien, inte långt från
Los Angeles ligger "Forest Lawn", en
anläggning där svindlande företagaranda och
ekonomisk spekulation ingått den allra
ljusgrönaste förening med högstämd religiös idealitet
och förbluffande dyrkan av gamla världens
kultur. Det är en kyrkogård i kolossalformat
camouflerad som en park för älskande,
drömmare och konstnjutare, en campo santo mera
för de levande än för de döda.
Administrationsbyggnaderna är behagligt hållna i
gammal engelsk cottagestil, små, väl imiterade och
absolut jordbävningssäkra engelska kyrkor
skymtar genom lövverket, och själva
mausoleet ser ut som en kombination av ett gammalt
oxfordcollege och Vatikanen. I en mindre park
står en trogen kopia av Michelangelos "David",
och i ett kapell återfinner man i målat glas en
splitterny och evigt fräsch version av
Lio-nardos "Nattvarden" som, om man får tro de
praktfulla prospekten, i varje fall är bättre än
originalet. I underbara dammar simmar
jättestora ankor.
Detta vilorum för "de kära", detta eldorado
för "de väntande" har tidigare avlockat Aldous
Huxley satiriska grimaser, men först med
Evelyn Waughs lilla roman "The Loved One",
som nu under titeln "Den käre bortgångne"
föreligger på svenska, har "Forest Lawn" fått
en mördande reklam, som är dess
kolossalformat värdig. Överraskande mycket i Waughs
skildring av "Viskande gläntor" tycks vara
studerat på platsen eller efter prospekt, men
naturligtvis kan man hoppas att interiörerna
från den inre tjänsten i balsameringsrum och
skönhetslaboratorier inte är fullt tillförlitliga.
Waugh tillhör ju inte de sordinerade
skribenterna när groteska motivs möjligheter lockar.
Och kan denna roman om amerikansk
begravningsindustri i något avseende kallas en
märklig bok, så skulle det vara därför att
författaren här torde ha överträffat i varje fall sina
samtida engelska kolleger i det skoningslöst
groteska.
Man har försökt göra Evelyn Waugh en
tjänst genom att jämföra honom med Swift.
Öm Swift hade skrivit till exempel sin "Modest
Proposal" i samma stil som Gay skrev
kupletterna till "Beggar’s Opera" kunde jämförelsen
ha varit befogad. Evelyn Waugh är utan
tvekan en lysande stilist även i "Den käre
bortgångne", men man kan inte förneka att hans
skrivsätt, tonfall och tekniska knep är rätt
nära besläktade med Wodehouses. Det är alltså
i en stil som lämpar sig utmärkt för ett flackt
gemytligt skämt han här berättar om
hängning, lik, balsamering och kärlek i "Viskande
gläntor". Det råder väl knappast något tvivel
om att han lärt sig själva inställningen hos
Huxley. Men medan man hos Huxley aldrig
tvivlar på det oftast ganska kompakta allvaret
bakom den nyktra och kallblodiga jargongen,
får man hos Waugh intrycket av att föreningen
av pigg komik och makabert motiv egentligen
inte döljer någon mera bestämd avsikt än
lusten att åstadkomma en chockerande och
säljbar historia. Naturligtvis finns det en
skönjbar avsikt i "Den käre bortgångne":
satiren mot standardiseringen,
människostöp-ningen i serier, det merkantila utnyttjandet
och den ideellt primitiva förflackningen av
känslor och idéer, men det är inte i grunden
parodierandet av allt detta som ger romanen
dess definitiva smak. Det är snarare den illa
dolda förtjusningen över ämnet, det lättsinniga
avsmakandet av den makabra karamellaromen
i detta säregna civilisationsavsnitt, som präglar
boken. Författaren betonar visserligen att den
sköna Aimée Thanatogenos, som har till yrke
att frisera de kära bortgångna och måla små
döda gossebarn med köttröd färg, väcker den
engelske poeten Dennis Barlows kärlek till liv,
därför att hon med sitt ytterst obestämda
hellenska förflutna avspeglat i sina anletsdrag
starkt avviker från de standardiserade
kvinnoprodukterna av hollywoodtyp — men i själva
verket är Aimée för Barlow och författaren
inte annat än en skenbart egendomlig bit
konfekt. När hon är död och Barlow helt
stilenligt får tillfälle att bränna henne i
djur-krematoriet "Sällare jaktmarker", medan han
röker en pipa och läser en roman, låter
författaren i korthet antyda att den engelske
poeten för alltid förlorat sitt hjärta. Kvar har
han endast ett formlöst stycke erfarenhet,
"konstnärens börda". Det är en sista perfekt
entrechat i denna makabra balett om
amerikansk oskuld och europeisk erfarenhet. Skall
man försöka tolka dansörens positioner
närmare, måste man nog medge att om den
amerikanska naiviteten tar sig uttryck i en
obestridlig banalitet och en viss omedveten
praktisk cynism, så bjuder den europeiska
medvetenheten i Dennis Barlows och Evelyn
5 BLM 1949 II
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
