Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Litteraturforskningen
och den litterära essayistiken kommer kanske
att råka ut för en kris inom en inte alltför
avlägsen framtid, det är en reflexion som man
kan göra efter de senaste månadernas
strindbergsfeber. Framför allt hos oss sysslar ju
litteraturhistorikerna mycket med förhållandet
mellan en diktares liv och hans verk, med att
i hans upplevelser finna nycklarna till hans
diktning. Eftersom dikt ju i allmänhet springer
fram ur sin upphovsmans krissituationer har
sådana undersökningar — som ju också
utövas i åtskilliga sammanhang utan
vetenskaplig pretention, populära biografier,
presentationsartiklar o. s. v. — fått göras med allt
större taktfullhet ju närmre i tiden föremålet
befann sig, och ibland har därför inte hela
sanningen kunnat sägas, vilket ju egentligen
varit ett grundläggande krav.
De psykologiska riktningar som framträtt
under 1900-talet har gjort det allt svårare att
inte återföra mycket i dikten på elementära
upplevelser hos författaren snarare än på
"idealistiska" grunder. Flera forskare har
också, mer eller mindre försiktigt, börjat
till-lämpa djuppsykologiska rön på svenska
författare, man kan nämna Henry Olsson och
Gunnar Axberger i deras böcker om Snoilsky
och Atterbom. Längst har väl Torsten Eklund
gått i sin avhandling från i höstas om
Strindberg, där han med hjälp av Adlers
individualpsykologi vill komma till rätta med ett av
diktarens grundproblem, hans
mindrevärdeskomplex.
Man kan emellertid undra om inte den som
vill nå så nära sanningen som möjligt på detta
område snart måste gå ännu mycket längre.
Vid Eklunds disputation framträdde t. ex.
en ung litteraturhistoriker, som upptäckt att
Strindberg i Paris vårdades för
hudsjukdomen psoriasis, vars besvärliga förlopp han
ansåg vara av stor vikt när det gällde att
bedöma S:s senare produktion. (Själv
hemlighöll Strindberg strängt sin sjukdoms art,
eftersom den dåförtiden ansågs "skamlig".) Värdet
av detta påpekande kan måhända diskuteras,
men den som sysslar med sambandet mellan
Strindbergs liv och verk kan inte undgå att
ta ställning till det.
Framför allt blir det emellertid svårt att
komma förbi författarens sexuella liv med
sanningskravet obeskuret och hänsynen till de
efterlevande någorlunda iakttagen. Man må
ha aldrig så starka skäl för att tro att en
författares syn på kvinnan påverkats av en
mångårig impotens, men man kan inte diskutera
saken medan hans änka eller ens hans
eventuella barn lever. Men därmed blir man inte
heller i stånd att fullt hederligt undersöka den
psykologiska bakgrunden till hans verk — den
har ju blott alltför ofta sin grund i
fysiologiska fakta. Detta har flera psykologiska
skolor ansett sig kunna konstatera, samtidigt
som Kinseyrapporten ju nyligen visat hur
värdelösa våra tidigare, mera allmänna idéer
om människans sexualvanor varit. Det blir
emellertid svårt för litteraturforskaren eller
den litteräre biografen att gå till botten med
sitt ämne på det området. Hänsynen till de
direkt berörda är en oskriven lag som väl
ingen vill upphäva, och ju längre bort från
samtiden en författare befinner sig, desto
svårare blir det att få tag i belysande material
om honom.
Litteraturvetenskapen angrips hos oss ofta
för sina arbetsmetoder och resultat av
hånfulla eller indignerade kritiker. Utan att på
något sätt vilja sälla sig till dem och utan att
alls äga kompetens att överblicka alla
möjligheter, vill man emellertid undra om inte
litteraturforskning och essayistik måste flytta sin
huvudsakliga verksamhet till områden som nu
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
