Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
är mindre brukade — idéhistoria,
litteratursociologi och estetiska undersökningar sådana
de bedrivs t. ex. i Cambridge.
Bengt Anderberg
har på sista tiden åter kommit i rampljuset
med sin roman "Kain". Biblioteksstyrelsen i
Kristinehamn har när detta skrives "lagt den
på is" för att avgöra dess lämplighet, medan
åtminstone en av styrelsemedlemmarna i en
intervju betecknat boken som en spekulation
i snusk. Samtidigt meddelade Stockholms
Stadsbibliotek att man inte heller tänkte skaffa
romanen, utan ville se om författaren reagerat
av sig de partier som ansågs olämpliga och
kunde komma igen med böcker som passar
bättre för ett bibliotek med så stor läsekrets.
Ingen vill väl påstå att en bok blir värdefull
för att en del grova namn på sexualia o. s. v.
förekommer i den, men man gör lika orätt i
att blott därför diskvalificera den, utan hänsyn
till dess konstnärliga kvalifikationer. De sidor
i Anderbergs bok som kallats anstötliga bär
kanske någon gång mera prägel av lekfull
chockeringslust än av inre tvång, vilket också
vissa kritiker konstaterat, men man har svårt
att tro att någon som läser hela boken i stället
för att nyfiket bläddra kan undgå att se dess
karaktär av naken och gripande bikt, av
försök att reda ut den enskilda människans skuld
i världens tillstånd.
Man tycker att för ett bibliotek de
konstnärliga skälen borde räcka som urvalsprincip —
på det sättet blir man nog av med den
verkliga pornografin också. För institutioner i ett
land som, åtminstone i fredstid, inte utövar
någon bokcensur borde det väl vara naturligt
att tillämpa samma fria principer. Så sker väl
också i regel, fast Anderberg nu råkat bli ett
uppmärksammat särfall. Går man till
Stockholms Stadsbibliotek och letar i katalogen efter
diskuterade böcker från senare år finner man
att t. ex. James Joyces "Odysseus", Thorsten
Jonssons "Konvoj", Jan Fridegårds och Ivar
Lo-Johanssons 30-talsromaner tycks passa lika
väl för den omtalade stora läsekretsen som den
ärbare men något sliskige Hall Caine (18 olika
böcker) och den blida Runa (38 olika böcker).
Det enda mer anmärkningsvärda undantag jag
kunde hitta var de fyra sista delarna av Agnes
von Krusenstjernås romansvit om fröknarna
von Pahlen, som ännu inte finns att tillgå, trots
att de hunnit komma med i Johannes Edfelts
samlade krusenstj ernaupplaga på de femton
år som gått sedan den stora striden i ämnet.
Förr eller senare måste de väl dock komma
dit. Sedlighetsingripanden mot konstnärligt
betydande böcker verkar på många löjliga
redan från början, men när de fått någon
patina över sig blir de rent farsartade — som
då en ung dam i min bekantskapskrets på ett
vetenskapligt bibliotek ville låna en av Ellen
Keys smärre skrifter, numera väl ansedd som
ofarlig även för småskolan, men fick den först
efter något dröjsmål, därför att den i fyrtio
år legat undanlagd som osedlig.
Lustigt nog hittade jag nyligen också på
Stockholms välförsedda Stadsbibliotek sista
numret av en amerikansk bibliotekstidskrift,
Books Abroad, som innehöll en ytterst
entusiastisk artikel om Agnes von Krusenstjerna av
en herre vid namn Llwellyn Jones. Mr Jones
ansåg att man lugnt kunde kalla författarinnan
en svensk Proust och förordade på det
varmaste att hennes böcker snarast översattes i
U. S. A. Han förutsåg emellertid att de kunde
råka ut för spridningssvårigheter i t. ex. den
anständiga staden Boston och föreslog därför
att man på omslaget citerade den svenske
kritikern Stig Ahlgrens ord att Agnes von
Krusenstjerna tagit starka intryck av Louisa M.
Alcott, "Unga kvinnors" författarinna. I så
fall, menade han, skulle ingen vilja stoppa
boken.
Denna tanke, som tycks alltför god att dö
bort i stillhet, kunde kanske beveka även
stränga svenska sedlighetsivrare ? Och kanske
kunde Anderberg få en chans till om han
uppvisade intyg på att han tagit intryck av flera
för en stor läsekrets lämpliga författare,
däribland sin favoritskald Runeberg?
Åke Runnquist
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
