Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Rabbe Enckell: Henry Parland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RABBE ENCKELL
HENRY PARLAND
Inom den skapande konsten kan man aldrig
tala om underbarn, endast om extraordinärt
tidigt utvecklad begåvning, om en
förhands-mognad. Rimbaud har blivit det klassiska
exemplet på denna typ. I finlandssvensk
litteratur har vi ett annat: Henry Parland. I motsats
till Rimbaud, som levde länge ett till det yttre
illitterat liv efter den häftiga
ungdomsproduktiviteten, dog Henry Parland ung, vid tjugutvå
års ålder. Hans produktion omfattar endast en
tunn diktsamling, "Idealrealisation", utgiven
under hans livstid och den postuma samlingen
dikter, essayer, novellfragment och en roman
som sammanförts i "Återsken".
Den finlandssvenska modernismens upptakt
under 20-talet är känd och behöver knappast
vidlyftigare rekapituleras i detta sammanhang.
Den officiella kritiken, de tongivande
akademiska kretsarna, betraktade modernismen
närmast som ett beklagligt övergångsfenomen:
en talanglöshetens triumf och fåfänga
exhibi-tionism. Med Quosegos litterära
manifestationer exponerade modernismen sitt
"intellektuella konkursbo". Den ungdomliga
vitalismens barbariska anspråk på att dess uttryck
skulle betraktas som konst väckte diskussion
i Nylands nation, där Hans Ruin och Quosegos
redaktör Cid Tallquist drabbade samman. 1927,
året då Henry Parland blev student, upplevde
man en ekonomisk högkonjunktur, som efter
ett par år ändade i svår depression. Detta har
betydelse som bakgrund för fenomenet Henry
Parland. Hans uppträdande sammanföll med
de år, då svängningsdifferenserna mellan
högkonjunktur och depression var allra störst.
I Henry Parlands diktning repelleras
tidsstämningar och katastrofhot av en egenartad
gamängattityd. Den finländska vardagen under
slutet av 20-talet hade sin speciella färg och
ton. Högkonjunktur och expansion bröt sig
bjärt emot förbudslag och en allmän
osäkerhet vart det hela skulle leda. Affärslivet sände
ut prövande tentakler mot diverse
spekulationer, och bankerna beviljade generöst växlar
åt de djärva och åt bohemen, som inte
ängslades för morgondagen men prompt ville ta ut
livsmöjligheterna och på kort sikt höja sin
levnadsstandard med den nödvändiga tillsatsen
av rus och obundet umgänge. En föregående
tids försiktiga borgerlighet gav ingen bas för
en vital anspänning av ögonblicket. Hellre
rotlösheten i ett vågspel och "jazzens diktatur"
än det tomma ruvandet över en fortgående
reträtt för idealen. Man hade en tydlig känsla
av att man måste släppa efter för att inte stelna
i oböjlighetens positioner, som rent principiellt
låter sig försvaras, men som inte ger rum för
de förhandenvarande vitala livsaspekterna. Ett
val mellan ytlighetshymnen och den stelbenta
försvarsattityden måste bland 20-talets
experimentatorer resultera i ett ställningstagande för
det förra.
Dock inte restlöst! En viss djävulsdialektik
måste presteras. Man kunde inte lansera
reklamplakatens, klädernas och strumpornas idealism
utan att vid den chockerande våldföringsakten
prestera en ironisk tvetydighet, där ett för och
ett emot blev hängande i luften som en
generations frågetecken inför ett avgörande krav på
lösning av livets "mening". Idealens realisation
hade ett bestämt syftemål: genom att vända
upp och ned på bråket pressa ur det
kvantitativa obeaktade kvalitetsvärden och därmed
komma nödvändigheten närmare in på livet.
Om man vill finna sin plats i kaos, måste kaos
erkännas ha en plats. Hamletrollen av
iakttagare och medspelande i en person är alltid
given och den enda sanna och produktiva.
Henry Parland lät sig omedelbart associera
med Quosegodrabanterna. Han delade upp sin
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
