Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Brita Tigerschiöld: De vises sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRITA TIGERSCHIÖLD
mordet, då Judith nådde fram till insikten
att Holofernes-Hitler var en konsekvens av
svagheten och fegheten hos alla de andra,
som ej i tid reagerat utan släppt fram honom
till makten. Hitler är symbolen för vår
svaghet, heter det redan före 1940. Samma
anklagelser återkommer, ehuru med så mycket
mera erfarenhet och tyngd, i det första stora
skådespel som Abell publicerade då kriget
var över, "Silkeborg". Namnet på den stad,
där tyskarna hade sitt högkvarter, skulle också
innebära en ironisk allusion på idyllens och
familjens Danmark. Som ofta hos Abell,
med realistiska scener inflätade i en
symbolisk ram, skildrar pjäsen ockupationens
historia i familjens spegel med
værnemagerproblem och motståndsheroism i centrum,
psykologiskt avvägda och värdesatta. Åter
varieras tanken, att makten missbrukas på
grund av vår ovilja att ingripa, och när vi
slutligen ingriper med våld, plågas vi av
nervkriser och tycker oss ha svikit något väsentligt.
Själv hade han kämpat med "ord", vilka
samlas till böcker och ställs på hyllor, som
det sägs i pjäsen, underförstått att där blir de
stående olästa och bortglömda, tills de blir
dammiga och döda.
Då den "hvidklædte", fredsängeln eller
fredens genius, talar till den evige danske
studenten, som från Himmelbjergets gröna
sluttningar åsett ockupationens skådespel, ger
Abell nyckeln till sin tro:
Du hoppades och trodde, att begreppet
mänsklighet kunde försvaras med andliga vapen, men längst
ned på botten av dina förnimmelser anade du, att
sà långt når man inte på så kort tid. Det är icke nog
att odla sin egen lilla täppa och sitt eget goda
samvete. Målet måste vara ett gemensamt samvete, och
det vinns blott i kamp.
Kärnpunkten är här för honom
gemenskapen, den kollektiva solidariteten. Fredens och
lyckans tid kommer enligt hans socialistiska
uppfattning först när vi har lärt "att det är
en större glädje att ha del i rätten till
mänsklighet än att sitta och stirra sig blind på ett
lager av privata ägodelar".
Skräcken för slutsatsen att våld måste
tillgripas, då andliga vapen slår slint, anger också
grundtonen i den nya graciösa, klassiska
pastisch som Abell kallat "Dage paa en Sky".
Den poetiska offenbachiaden, på — vanligen
femfotad — jambisk vers, är ännu en variant
av den nitroglycerinfyllda kransekagen. Den
moderne Ikaros, en förolyckad flygare, till
professionen läkare, som hamnar bland de grekiska
templen och gudinnorna på molnet, är en
representant för "den nya människan", den
tyste, frånvarande, kylige vetenskapsmannen.
Den halvt olympiska miljön visar sig vara
en association, stigen ur fallskärmshopparens
undermedvetna, ur en självförebråelse för att
han dragit sig undan sitt praktiska ansvar och
försjunkit i sin vetenskap och ur grubbel över
samvetsfrågan: "Har man i dessa dagar lov att
bo på en så fjärran olymp?" Flygaren är
således innerst inne rov för en samvetskonflikt,
för vilken dödsbrickan, som han icke kan
komma ifrån, är den djupsinniga symbolen.
Alla gudinnorna, skönheten, ungdomen,
moderligheten sätter strax sitt hopp till den
nya människan, som skall göra slut på
tyrannen Zeus’ välde, d. v. s. det bestående. Zeus är
nämligen som hos Sartre representant för
maktens innehavare och i enlighet med Abells
socialistiska åskådning på en gång borgaren,
familjefadern, "köpmannen", vaneidealisten..
Men gudinnorna blir besvikna på flygaren,,
han bringar bara olycka. Både inför
Afrodites och dottern Anadyomenes kärlek visar
han sig kall och förströdd, och
Anadyomene-är i sin desperation nära att störta sig i döden..
Gudinnorna fruktar att flygaren kommer att
utnyttjas av Zeus för dennes syften, men för
att äntligen "få känna människan i grunden"
tvingar Afrodite honom slutligen att avslöja,
sitt inre. Han kommer då till klarhet över sig
själv, allteftersom de tillbakaträngda minnena
pressar sig fram i hans medvetande.
Vi får bevittna, hur läkaren på en bjudning:
efter kriget, där han dels träffar "köpmän"
av den værnemagermentalitet som gisslades,
i "Silkeborg", dels sabotagelystna motstånds-
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
