Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Brita Tigerschiöld: De vises sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE VISES STEN
män, ställs öga mot öga med systern till en
ung man, som låtit sig inspireras av hans ord.
Pojken hade fått en chock av att från läkaren
få höra, hur vetenskapen och dess män i de
land, som marscherade mot krig, snärjdes i
statens och krigets tjänst. Han hade då
förstått att en droppe "aldrig är en droppe i
havet", anslutit sig till motståndsmännen och
dött för sin tro. Tanken om "droppen", som
individens symbol, spelar stor roll för dramat.
Kallelsetanken, tron på "valets" betydelse,
döljer sig i den. Men läkaren, den man som
en gång talat med så inspirerande kraft och
så ödesdiger effekt, var nu efter kriget en
desillusionerad. Han hade förstått att det hela
inte tjänade något till, att man icke förändrar
en värld, "i varje fall icke med våld". Då fäller
"systern", trots den stora sorg som drabbat
henne, den replik vilken gett upphov till hela
pjäsen, den svåra frågan: "Har man i dessa
dagar lov att bo på en så fjärran olymp?" —
Är det här rentav mot den ståndpunkt, som
bl. a. representeras av den socialdemokratiske
ministern, klassikern Hartvig Frisch, udden
riktas? Dramat synes nämligen snarare vara
ett försök till lösning av de individuella
rättsproblemen än ett svar på frågan om Abells
inställning till kommunismen i dess ryska
form, vilket många danskar velat utläsa ur det.
I en ny seen från jorden får man höra
sanningen om läkaren från den föregivna änkans
mun. Det är hon som slutligen drar fram hela
hans förträngda komplex i ljuset och slungar
honom sina anklagelser i ansiktet. Den
personliga bakgrunden till detta parti är icke att taga
fel på. Motivet från "Silkeborg" upprepas.
Under åratal hade läkaren sökt få folk att
lystra, först när kriget kom vaknade de upp
och ville slåss. Han ansåg sitt samvete vara
rent efter alla års kamp, och han kunde hålla
sig till arbetet inom sjukhusets väggar. Men
det var i självförsvar, menar hustrun, som han
pekade på sin tidigare andliga kamp, han var
rädd för att bruka våld, ville ha samvetet rent.
Den olycksaliga humanismen, som vi alla vill gå
in för, vi kan inte, vill inte annat, den är målet, enda
målet. Men når man ett mål genom att slå upp i ett
facithäfte och säga: så blir — så borde det bli —?
Uträkningarna då, måste vi inte genom dem, om vi
räknar aldrig så många gånger fel på vägen? Slipper
man någonsin ut ur en urskog utan att få sina händer
rivna i blod?
Humanismen har sin en gång fixerade
lösning av problemet rätt och makt, men den
undandrager sig att erfarenhetsmässigt arbeta
sig igenom de svårigheter, som verkligheten
ställer oss inför, så måste Abell mena. Det är
liksom ett eko av Grønbechs ord om
humanismens apostel i Danmark, Hartvig Frisch, som
"møder op med sin kære Sokrates, den viseste
af alle idealister: hvad siger han, jo han siger:
Det er bedre at lide uret end at gøre uret",
och Hartvig Frisch är sträng enligt Grønbech,
han "slår op et skriftested, slår med bagen af
hånden i bogen og ser skarpt på tilhørerne:
her skal I høre hvad der står skrevet".
Då hustrun anklagar sin man för att han
flydde för ansvaret, kanske med vilja slog
ihjäl sig med flygmaskinen, och undrar om
han någonsin kämpat, då brister det inom
läkaren, och han kastar sig i samtalet, kommer
innanför den sceniska ljusring som avgränsar
jorden från gudinnornas moln. I deras dialog
ligger hela problemhärvans dialektik, och man
återfinner många av de argumenteringar som
präglar den allmänna kulturkritiken. Läkaren
ropar att han kämpat, kämpat för frihet.
Hustrun hånar ordet frihet. Varje
samhällsmedlem är bunden av tusen hänsyn, endast
vetenskapen, anden är fri och svävar över hela
samhället, men då skulle den, säger hon, stanna
i sina himmelska sfärer — kanske på sitt
fjärran olympiska moln? — och låta jorden
vara i fred i stället för att till mänsklighetens
olycka "rota i böcker och marsvin, stirra i
mikroskop och reagensglas", "dividera
solsystem i solsystem — mindre och mindre,
osynligare och osynligare", tills slutresultatet
är nått. Hon hetsar upp sig till den ena
anklagelsen efter den andra.
Ni stannade inte, förrän ni hade nått in till livets
kärna. Se —! här är den. Ja. Dödens. Ni höll ordet
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
