Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Sven Stolpe: Kritikens dilemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRITIKENS DILEMMA
villat sunt förnuft, som kom honom att
praktiskt taget aldrig ta miste på verklig poetisk
genialitet. När Moliére, Racine och La
Fontaine ännu var okända eller omdiskuterade,
såg han genast deras valör. För eftervärlden ter
han sig som en efter regler dömande
dogmatiker. I verkligheten dömde han utan mall,
endast efter en makalöst säker intuition. I sin
nionde satir sablade han ned alla tidens
berömda pekoralister — inte ett hugg slant. Det
i kritikens historia unika har hänt, att
eftervärlden praktiskt taget utan justeringar
accepterat denne unge borgares domar. Hans
mästar-prov var, när han bland Corneilles alla dramer
med lätthet urskilde, vilka som hade valör;
hans domar är här absolut oklanderliga.
I Frankrike finns nästan bara en annan
kritiker, som visat samma ofelbara klarsyn —
Baudelaire. Även hos honom möter man ett
absolut oförvillat omdöme, en enastående säker
litterär smak: han tycks helt enkelt icke kunna
ta miste.
Ser man däremot på det mottagande, som
i regel kom Frankrikes största diktare till del
av samtiden, blir man förfärad. Ett berömt
exempel är Stendhal, som konsekvent
underkändes icke bara av sin samtid utan också av
flera generationer följande kritiker — varken
Hugo, Sainte-Beuve, Flaubert, Barbey
d’Aure-villy eller Brunetière fattade hans storhet, som
upptäcktes först av Taine, Sarcey, Bourget och
Léon Blum (vilken först analyserat "le
bey-lisme"). Det egendomliga är, att Stendhal icke
kan ha chockerat dessa kritiker genom sin
form, som är rätt konventionell. Icke heller är
han uppseendeväckande amoralisk. Han skriver
i ganska traditionell form men är ett första
rangens geni — det räcker för att han skall bli
oförstådd. Ännu 1857 avvisade Sainte-Beuve
Taines beundran för Stendhal ("Causéries de
lundi", XIII). Brunetière (som leddes av
ovanligt många fördomar och nästan alltid tar fel,
när det gäller samtida litteratur) kallade "La
Chartreuse de Parme" för "ett mästerverk av
anspråksfull tråkighet".
Hur Flaubert behandlades, är välkänt. Kan-
ske är fallet Baudelaire mindre bekant. En mer
beklämmande läsning än Bandys "Baudelaire,
Judged by his Contemporaries" får man leta
efter. Intressant är att här iaktta "den vise
Sainte-Beuve" (Böök). Denne kritiker
förvillades, som uppvisats, ofta av sina privata
ressentiments. Denna felkälla föreligger
emellertid icke gentemot Baudelaire: han uttalade här
sin uppriktiga mening. Denna mening är
ointelligent. Sainte-Beuve vägrade att skriva en
streckare om Baudelaire, vilken kunde ha
räddat dennes litterära ställning; han
omnämner honom ytterligt kortfattat i samband
med andraklassförfattare, som representant för
en "döende skola"; han skapade slagordet "la
folie Baudelaire"; han varnade ännu 1866
Verlaine för att följa i Baudelaires spår, och
sitt berömda, mycket ansträngda tackbrev till
skalden slutade han med följ ande egendomliga
rader:
___j’ai plutot envie de gronder, et si je me pro-
menais avec vous au bord de la mer, le long d’une
falaise, sans prétendre à faire le Mentor, je tåcherais
de vous donner un croc-en-jambe, mon cher arni, et
de vous jeter brusquement à 1’eau, pour que vous, qui
savez nager, vous alliez désormais sous le soleil et
en plein courant.
Hur Scherer och samtida sekunda kritik
bedömde skalden, är välkänt. Kanske skall det
överraska en och annan att höra, hur en så
pass sen och tongivande kritiker som Faguet
såg på Baudelaire. Ett av hans uttalanden
lyder: "Efter Vigny måste man vänta till
Sully-Prudhomme för att finna nya idéer hos franska
poeter ..." Ännu mer komprometterande är
Brunetières attityd: "Han var en född lögnare;
hela sitt liv ljög och mystifierade han." Och
en annan gång: "Den stackaren hade ingenting
eller nästan ingenting av en diktare utom sin
sjukliga lust att bli en sådan."
Av de stora franska diktarna under
1800-talets sista decennier blev ingen förstådd av
sin samtid. Man häpnar, när man tar del
även av ett så berömt kritiskt verk som Jules
Lemaitres "Les contemporains", där det finns
så överdådiga uppgörelser med samtida peko-
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
