Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Sven Stolpe: Kritikens dilemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
ralister och så fina karakteristiker av
medelmåttor: inte ens detta bländande huvud räckte
till för att förstå samtidens verkliga genier.
När han 1879 skrev en översiktsartikel, gav
han sex sidor åt Sully-Prudhomme, tre åt
Coppée men utelämnade både Verlaine och
Rimbaud och antydde, att fallet Mallarmé
knappast hörde hemma under den litterära kritiken;
i en senare artikel gör han ett ganska
misslyckat försök att förstå Verlaine. Det är
spöklikt att iakttaga, att de skalder denne lysande
kritiker föredrar, är — Sully-Prudhomme,
Hérédia och Coppée.
Sainte-Beuve visar sig alls icke ha präglat
eftervärldens domar. Han dömde nästan
genomgående fel, och detta icke bara när det gällde
samtida litteratur — man bör minnas hans
kuriösa Racineuppfattning. Han har varit lojal
mot egentligen endast Lamartine och Musset,
Renan och Taine. Han överskattade en rad
sekunda författare: Villemain, Thiers, Mignet,
Fontanes, Chenedollé, Charles de Bernard och
rena obetydligheter som Jules Lefèvre,
Polonius, Denne-Baron, Flora Tristan etc. Béranger
höjde han till skyarna. Hans lovord över
Ponsards "Lucrèce" är en ren gåta. Han anade
icke, att "Memoires d’outre-tombe" är ett
klassiskt verk, han avvisade Balzac, Walter Scott,
George Sand, Mérimée, Tocqueville, Hugo,
Vigny, Musset (som dramatiker). Ändå visste
Sainte-Beuve mycket väl, vilken uppgift som
ålåg honom som aktuell kritiker. I sin bok om
Chateaubriand säger han:
La sagacité du juge, la perspicacité du critique,
se prouvent surtout sur des écrits neufs, non encore
essayés du public. Juger à premiere vue, deviner,
de-vancer, voilà le don critique. Combien peu le possèdent!
Han ägde den icke själv, trots sitt geni.
2
En fransk kritiker, Henri Peyre, för
närvarande docerande vid Yales universitet, har
i en bok, "Writers and their Critics. A Study
of Misunderstanding" (1944), försökt komma
till rätta med detta problem. Hans bok rymmer
åtskilligt givande material, men när han skall
tillrättavisa de stora kritikerna för deras
felsyn, slumpar det sig inte bättre, än att han
själv gör sig skyldig till lika svåra fel. Hans
enda invändning mot Boileau är, att denne
uppskattade Bourdaloue: "Once for all, we
have decided that Bourdaloue is secondary as
a preacher, and thus spared ourselves the
trouble of reading his Sermons"; omdömesgill
fransk kritik ser fortfarande i Bourdaloue en
språkets mästare, i majestät och kraft
jämförlig med Bossuet. Han ironiserar över de
kritiker, som kallar "Cyrano de Bergerac",
"Le lys rouge", "Le disciple" och "Le jardin de
Bérénice" mästerverk eller uppskattar madame
de Noailles’ poesi, Moréas’ "Stances" och
Maurras’ "Anthinéa"; man kan tvista om
nyanser, men att alla dessa verk och diktare
är värda hög uppskattning, förefaller trots
Peyres protester obestridligt.
Intressantare är Peyres försök att lösa det
principiella problemet. Man läser med
spänning hans sammanställning av de "kritiska
plattityder", som förefaller outrotliga; som
källor till kritikens farligaste och vanligaste
felbedömningar hänvisar han till personliga
fördomar; förblandning av
ideologiska-politiska synpunkter med estetiska; föreställningen,
att vi lever i en "övergångstid" eller i "en tid
av upplösning"; idén, att samtiden alltid
saknar stor poesi; skräcken för det omoraliska;
anklagelserna för abnormitet, sinnessjukdom,
degeneration. Fint utreder han också, vilka
olyckor det klassiska klarhetskravet
åstadkommit i Frankrikes litteratur.
Viktigare är Peyres försök att fixera en
kritisk värdenorm. Han tar först avstånd från
vissa moderna kritiker, vilka mäter en
författares värde efter hans försäljningssiffror
(Fr. Lyman Wells: "A Statistical Study of
Literary Merit"). Han förnekar vidare, att
diktaren framför allt bör uppfattas och
värderas som talesman för sin egen tid. Konstens
storhet ligger, säger han, ofta i dess relativa
oberoende av samtidens publik; söker man en
trogen bild av en historisk epok, skall man
icke gå till genierna utan till de medelmåttiga
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
