Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Norrlandsskildraren och hotellportieren
Emil Wiklanders debutpjäs "Gård kring
månen" prisbelönades i en dramatikertävlan
redan för flera år sedan och har gått både på
svenska och finska scener i Finland, men fick
sin rikssvenska scenpremiär först den 22 april,
på Dramatikerstudion. Den visade sig vara
en redbar och uppenbart begåvad skildring
av skogssmåbrukares bittra liv och
ekonomiska vedermödor någonstans kring Hotagen
i Jämtland. Där är krut i framställningen, och
kula också, för det är meningen att sätta ett
skott i trögheten hos sörländska översåtar (det
faller sig naturligt att falla in i Olof
Högbergs nomenklatur i sammanhanget) så det
äntligen blir klart att den som arbetar hårt
tolv timmar om dan, han är värd ett handtag
utan för många omsvep i hårda tider. Varken
samhället eller rättvisan är betjänta av att
han skall behöva stå som tiggare vid
handelsmansdörr eller gå från gård och grund, få
barnen skingrade hos främmande, och själv
falla det allmänna till last på fattiggården.
Månget mindre behjärtansvärt nit har
korrumperat mången mindre realistisk
konststrävan, men Wiklander står rätt stadigt på
ryggen av sina parhästar och lyckas verkligen
att både proponera och exponera trovärdigt,
utan att det ena helt snubblar på det andra.
Till och med ett ämbar bister humor har han
lyckats få med, utan att försvaga sitt patos
eller hamna i folklig förbuskning. Det är
Mona Geijer-Falkner som svarade för
nöjesdetaljen, saftigt och levande, i gestalt av en
backstugugumma, som var köldsvullen och
fattig, men humörsprakande om på rätt sätt retad.
Gull Natorp hade några fina tonfall som en
annan gumma med minnen från än värre
tider, och även på övriga händer gjordes
rollerna och regin all heder. För den senare stod
Sture Ericson, som också själv bar upp en
mindre roll. Relativt svagast i ensemblen var
den onde handelsmannens framställare, men
han har ju också varit författarens strykpojke,
och är näppeligen i samma mening som de
andra realistiskt tecknad.
Dialogfragmentet "För två tungor" av
Johannes G. Ekstrand (= Olle Holmberg)
och enaktaren "Skymning", likaledes för två
personer, och skriven av Stockholms
studentteaters ordförande Per Verner-Carlson, var
urpremiärprogrammet vid en kårafton på
Stockholms studentteater (27 april). Kröni-
kören, som inte var närvarande, intervjuar
härom tidskriftens redaktör, som meddelar:
Att det förra stycket, en i grunden bittert
allvarlig sketch för highbrows (som f. ö. stod
att läsa i BLM:s februarinummer förra året)
gjorde sig bra på scenen — dess kvickheter
flög över rampen med ungefär samma
ving-föring som Oscar Wildes, men hade nog krävt
sceniska virtuoser, förslagsvis Noel Coward
och Inga Tidblad, för att helt komma till sin
rätt. Vidare att "Skymning" visade sig vara
väl avpassat för författarens möjligheter som
skådespelare (han gjorde den ena rollen) och
att den välbalanserade föreställningen talade
väl om honom som praktisk teaterman i den
nämnde Cowards anda, men kanske inte sade
så mycket om hans litterära kvalitet. Saml
slutligen att kvällens största behållning för
många nog var Eva-Lisa Lennartssons
grandiost humörfyllda framförande av T. S. Eliots
dramatiska fragment "Sweeney Agonistes".
Uppsala studentteater gav den 21 april
på mikroscen en västficksupplaga av
Shakespeares "Stormen".
Strindbergs "Fordringsägare" med Karin
Kavli, Ulf Johansson och Anders Ek gick
redan förra sommaren som folkparksturné runt
landet, visades sedan av Göteborgs stadsteater
på gästspel i Oslo i oktober och skördade där
mycket beröm, men har först nu nått fast
svensk seen (Göteborgs stadsteaters studio,
2 april) och har inte tidigare anmälts i dessa
spalter. Spelet förs skickligt i goda masker och
god dekor, Anders Eks framställning av en
kvasiepileptoid hysteriker är otäck, men
fascinerande, Karin Kavli är virtuos som alltid och
Ulf Johansson ovanligt bra, fullt i klass med
de båda andra. Men i alla fall. Det är ganska
konstigt att det skall vara detta visserligen
skickligt hopsnickrade, men grunda och
förskruvade stycke, som Strindbergs dramatiska
rykte till så stor del vilar på, särskilt i
Frankrike — när han har gjort så många oerhört
mycket värdefullare, äktare och sant intensiva
pjäser. Det är väl först och främst de
fallerande översättarnas fel, men gud vet om det
inte också pekar på en karakteristisk
begränsning i den franska receptiviteten. Visst är att
om namnet Sartre (eller Bernstein) satts
under titeln på "Fordringsägare" så skulle
ingen på den punkten ovetande behövt spärra
upp ögonen så förfärligt, men under
"Drömspelet" eller "Dödsdansen" — en orimlighet.
Nå, nu föreligger väl också direkt succession,
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
