Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ebbe Linde: Teaterkrönika - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Sartre har ju erkänt sin förbindelse. Frågan
är också om det konstruerade hade behövt
falla så starkt i ögonen, som det gjorde vid
göteborgsföreställningen. Det är där mest
Kavli det hänger på. Med sin givna typ hade
hon väl inget annat val än att spela som hon
gjorde (och så detalj raffinerat) men jag
undrar starkt om inte en helt annan, sensuellare
typ, mer feminin, slappare, varmare, hade
kunnat göra Tekla och hela dramat åtskilliga
trappsteg troligare? — Det var en vårdad och
ambitiös föreställning, som det nu var, ej den
allra bästa tänkbara, och ingalunda det sista
ordet.
På Göteborgs stadsteaters stora scen
har man samtidigt givit Hjalmar Bergmans
"Hans Nåds Testamente". Olof Sandborg var
gäst i huvudrollen, och den brukar han ju göra
charmant, Ludde Gentzel såg jag redan för
många år sen på Lorensbergsteatern som
betjänten Wickberg, han var rolig då och har
väl knappast blivit sämre, men för övrigt har
kritiken varit kylslagen, och för egen del har
jag ej kunnat entusiasmera mig till att se
föreställningen, fast jag faktiskt två kvällar
överlagt med mig själv om saken.
Några sensationellare utländska inslag i
riksreportoaren har det inte varit. Sartres "De
smutsiga händerna" (Les Mains Sales) har
nått Stockholm (Lilla Dramaten 8 april),
men den recenserades utförligt som pjäs redan
i ett tidigare nummer av BLM (december
1948; den hette då "All världens rikedom")
och om spelet må bara tilläggas att Ingvar
Kjellson gjorde en uppmärksammad och god
framställning av Hugo och Uno Henning en
också rätt så god av Hoederer (enligt vad
ögonvittnen förmäler mig dock ej att
jämställa med de stronga framställarna av den
rollen både i Paris och London, i New York
var det ju Charles Boyer, för vars charm hela
stycket ombyggdes). För övrigt har de flesta
teatrar enligt gammal vårtradition lagt sig på
lustspel. André Roussins "La Petite Hutte",
som gått över året i Paris och är på segertåg
över Italien, England och Danmark, upptogs
först under namnet "Vi älskar dig Suzanne"
av Teaterbåten i Göteborg (8 april — eljest
revyscen) och kom den 4 maj till Stockholm.
Oskyldigt enfaldig förströelse, byggd på en del
frivolitet och en del reminiscenser ur
Bar-ries "The Admirable Mr. Crichton".
Uteslutande på frivolitet vilar däremot
"Clut-terbuck", New York-succè för Norrköping
(22 april), med Håkan Westergren, Lena
Cederström och Wanja Rodefeldt. "Kiki",
"Kära Ruth", "Diana går på jakt"... idel
gamla bekanta ej utan komiska poänger, men
näppeligen av beskaffenhet att påkalla
uppmärksamhet i en litterär tidskrift.
Gatuserve-ringarna öppnar, folk promenerar om
kvällarna och det står blåsippor i backarna.
FILMRECENSIONER
Längtan (The Passionate Friends). Manus:
Erie Ambler efter H. G. Wells
roman. Regi: David Lean.
Cineguild, Eagle Lion.
David Lean och hans stjärna Ann Todd
lär nyligen ha gift sig — bägge efter
skilsmässor — och det märks på filmen "Längtan".
Den är en kärleksförklaring från regissörens
sida till miss Todd, vars vackra och skiftande
ansikte har kameran klistrad vid sig under
större delen av filmen. Rent estetiskt mår man
inte illa av att betrakta detta ansikte men nu
råkar de inre strider som avspeglar sig däri
vara av ytterligt litet intresse eftersom
thriller-makaren Erie Ambler av H. G. Wells
romanhjältinna från sekelskiftet gjort en modern
kvinna som skall verka mysteriös men är mest
velig. Hon skall vara på en gång hård, fal för
pengar, emotionellt frihetsträngtande och
flickaktigt ljuv. Det sätter verkligen Ann Todds
ansiktsmuskler på svåra prov. Uppriktigt sagt
är filmen ett stort nonsens framfört alltför
mycket på allvar, utan förmåga att få några
djupare strängar att dallra hos åskådaren, som
dock har ett par angenäma timmar inför allt
detta uppbåd av praktfulla naturscenerier med
alptoppar och en flygjätte som simmar som
en akvariefisk bland molnmassorna, solida
londininteriörer och klädlyx. Handlingen har
åtminstone den förtjänsten att man inte
förrän den är slut riktigt vet hur den skall sluta.
Den rör sig om en kvinna som slits mellan
två män, gifter sig med den rikare av de två
men har den obehagliga känslan att hon borde
398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
