Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
ha valt den andre. Hon får ett par chanser att
reparera den eventuella f auten, men . .. nåj a,
det skall inte förrådas. Särskilt trovärdigt är
det inte och blir det än mindre av ett
rekordmässigt antal märkvärdiga
sammanträffanden. Men som förströelse acceptabelt, som
regikonst av hög klass. Georg Svensson
Det hemliga rummet (The Small Back
Room). Manus efter en roman av Nigel
Balchin. Regi och produktion: Michael
Powell och Emeric Pressburger.
London Films.
Fellanserad (som thriller) och orättvist
underskattad av kritiken försvann denna
utmärkta engelska film efter endast en vecka på
Skandia, utan att ha haft några större
chanser att komma i kontakt med den publik
som skulle ha kunnat uppskatta den, d. v. s.
ungefär "Ögonvittnets". "Det hemliga
rummet" har vissa thrillerinslag, särskilt
slutscenen med desarmeringen av den farliga tyska
bomben på badstranden i Dorset, men dess
styrka ligger inte i de fåtaliga knalleffekterna
utan i det intelligenta sätt varpå den utreder
de mänskliga relationerna på ett avsnitt av
fronten bakom fronten i krigets London. Jag
skulle knappast tro att detta krigslondon med
bombalarm, överfulla tåg och barer där
praktiskt taget alla, män och kvinnor är i
uniform, och med hårt arbetande, på sig själva
och varandra ofta uttröttade människor i
skräpiga, mer eller mindre provisoriska
arbetslokaler fångats bättre på någon annan film.
Man kan också säga i någon annan bok, ty
filmen är en mycket trogen resumé av Nigel
Balchins roman "The Small Back Room". Den
hemliga avdelning av krigsministeriet som
åsyftas med titeln är ett
forskningslaboratorium där filmens hjälte (David Farrar)
arbetar som vapenexpert, eftersom han genom
invaliditet, protes på ena foten, inte kan göra
krigstjänst. Han är en stor stark kall men
trasig invärtes och med kroniska smärtor i
det avknipsade benet, vilka han dövar med
tabletter och när inte det hjälper i sin
älskarinnas famn. Hans självkänsla grävs under till
gränsen för ett nervöst sammanbrott, som ger
regissörerna anledning till en blott alltför
suggestiv utsvävning i surrealism. Den hotande
psykosen neutraliseras då han får tillfälle att
med högsta fara för sitt liv desarmera den
tyska bomben. Scenen ifråga har inte bara
spänning i olidlig grad, den äger också en
sällsam makt genom den landskapstavla av
evig skönhet i vilken den är infälld.
"Det hemliga rummet" är frånsett den
surrealistiska utflykten närmast perfekt
regisserad och ypperligt spelad ned till minsta
biroll. I vissa partier, särskilt de långa samtalen
mellan de två älskande, blir den dock för
stillastående, vilket kan förklara att publiken
svek så helt. Något beskuren skulle den nog
ha vissa chanser att göra en come back.
Georg Svensson
Ängel med basun (Der Engel mit der Posa-
une). Manus: Karl Hartl och Franz Tassié
efter en roman av Ernst Lothar. Regi:
Karl Hartl. Vindobona-Film.
"Ängel med basun" öppnar inga nya och
obeprövade vägar för filmen, men den samlar
i sig många av de bästa traditionerna hos den
österrikiska filmkonsten, vilken nu på nytt gör
sin stämma hörd i den alltmera fängslande
europeiska efterkrigsproduktionen. Denna brett
upplagda skildring av de senaste sextio årens
omvälvningar i Österrike, sådana dessa
återspeglas i en borgarfamilj i Wien, tar god tid på
sig, men undgår ändå genom en levande och
personlig regi den fara, som alltid lurar i
kavalkadfilmer — att bli ett stelt och livlöst
panoptikon istället för en film. Den bild
åskådaren får av ett land, ett folk och en epok
är beundransvärt mångsidig och levande, de
olika medlemmarna i pianobyggarfamiljen Alt
blir var och en inte bara en länk i en
generationskedja utan en särpräglad individ.
Ängeln med basunen, det är patricierhusets
emblem och det som slutligen får stå som
symbolen för det enda som är oförstörbart:
människans vilja att leva och bestå. Ur det
bombade husets spillror reser sig något nytt och
löftesrikt, och i en mäktigt tonande slutvignett
fångar kameran in staden Wien av i dag med
Stefansdomens krigsskadade silhuett mot en
trots allt inte hotfull himmel. Tidens ofta
våldsamma skeende har skickligt vävts samman
med familjen Alts öden till en rundmålning
av imponerande mått, ett stycke kulturhistoria
som bäst karakteriseras med orden smak och
förfining. Günther Anders’ kamera liksom
smeker ansikten och föremål, fördjupar sig i
fylliga, atmosfärrika miljöer—-burgna
borgar-interiörer, kejserlig prakt eller romantiska
naturscenerier. De inklippta journalbilderna
från 20- och 30-talen kommer därför nästan
som ett störande moment, särskilt som filmen
dem förutan intensivt personligt lyckas ge-
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
