Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
filmrecensioner
gå på djupet. Där andra resenärer har
förtvivlade tabeller över levnadskostnadsindex
berättar Steinbeck att han är bakfull, och där
andra försöker redogöra för skolväsendets
organisation berättar Steinbeck att studenter
och studentskor pratar och skrattar i trapporna
precis som hemma. Det mest givande i boken
är inte alltid de fakta den meddelar om
förhållanden i Ryssland utan amerikanen
Stein-becks sätt att reagera inför de fakta han möter.
Och fastän resenärer som omständligt skildrar
personliga småbesvär vid resan till och i det
land de besöker kan bli outhärdliga att läsa
ger Steinbecks mycket personliga
randanmärkningar om sig själv en egenartad kontur åt
skildringen. Man får ändå en sorts mänskligt
grepp på det väldiga ämnet. De orgiastiska
fester som gärna förekommer i en
steinbeck-roman saknas inte heller här — vid den stora
avslutningsfesten bland konstnärerna i
Georgien imiterar verkligheten framgångsrikt
litteraturen.
Ett av dragen i det ryska vardagslivet som
blir mycket levande i boken är den totala
byråkratiseringen. Den enskilde kan inte ta
många steg utan att snärjas in i ett
invecklat kontroll- och bokföringssystem, som
tar mycket av hans eller hennes tid och tålamod
i anspråk. Om en gäst på en restaurang gör
en beställning så genomgår ordern en kolossal
papperskvarn innan den kan bli föremål för
verkställighet. Det ryska trafikflyget är också
väl centraliserat. Alla linjer utgår från Moskva
som ekrarna i ett hjul, så att om man skall
flyga från Kiev till Odessa måste man byta
plan i Moskva. Kontrollsystemet medför också
att ingen riktigt vågar ta ansvar själv.
Stein-beck berättar om otaliga fabriker och
institutioner där vakten måste tillkalla tio andra
vakter eller polisen ringa efter tio nya poliser
för att de gemensamt skall våga släppa in
besökare som har passersedel. De är
oföränderligt älskvärda och artiga, men de vågar
inte besluta själva.
Många andra iakttagelser i boken är skarpa
och värdefulla. Överallt utställs stora
gips-modeller av blivande städer, och kring dem
samlas alltid skaror av andaktsfulla besökare,
män, kvinnor och barn. I Ryssland tänker man
alltid på framtiden, nästa års skörd, den
bekvämlighet man skall få om tio år. Ryssarna
arbetar också fruktansvärt hårt för denna
framtid, säger Steinbeck, och det är det som
gör dem en smula anspända och fattiga på
humor. De unga vänjs från början vid att
tävla och arbeta för att hålla sin plats.
Eftersom ingenting annat än dugligheten spelar
någon roll vid inträdesprov till skolor o. s. v.
vinner alltid de duktigaste och får stipendier.
Alla måste ständigt ligga i hårt för att hänga
med, och detta tillsammans med närheten till
den översta instansen i kontroll- och
byråkratisystemet gör särskilt livet i Moskva grått och
spänt. Steinbeck förefaller att ha blivit
beklämd av denna atmosfär trots sin fördomsfria
och generösa inställning, och de amerikanska
journalisterna i Moskva håller här den
västerländska civilisationens sista utpost med hjälp
av cocktail-parties och swingskivor — en sorts
förtvivlat grimaserande mittibland de hårt
slutna ansiktena runtomkring.
Utom detta tävlingsmoment som genomsyrar
tillvaron, den hårda konkurrensen, finner
Steinbeck många andra likheter mellan
Ryssland och Amerika, som båda är väldiga
konglomerat av olika folk, klimat,
naturförhållanden. Det gamla Ryssland och de traditioner
som ger bakgrunden till den moderna
vardagen hoppar Steinbeck över, och han jämför
Ryssland och Amerika som två unga
världsdelar. Båda folken, säger han, har en barnslig
kärlek till maskiner och till arkitektur av stort
format. Men det förefaller som om en brist på
humor, som Steinbeck så ofta lägger märke
till, skulle vara en väsentlig skillnad och en
förklaring till många missförstånd mellan
ryssar och västerlänningar. Den humor som
vänder på perspektiven och befriar spänningen
existerar inte för ett folk som inte kan spänna
av i kampen för framtiden och som är så
patetiskt engagerat för sina egna perspektiv att
det inte vill ens för ett ögonblick se saken ur
någon annans synpunkt.
Hur sympatisk Steinbeck än är inställd och
hur försiktigt han än undviker kritik sä verkar
det ändå som om han kände sig i ett mycket
främmande land. En liten episod är mycket
belysande för det försiktiga sättet att från
bägge hållen försöka kika genom järnridån.
Mittemot Steinbecks och Capas hotellrum
bodde en fotograf som sysslade med
reparationer av kameror. Capa brukade fotografera
honom i smyg från sitt fönster. Först efter
lång tid gick det upp för dem att ryssen gjorde
detsamma från sitt fönster. I hela den
pågående ömsesidiga smygfotograferingen är
Steinbecks bok på ett befriande sätt öppen och
ärlig och klar, liksom Capas fotografier är
utomordentliga i sin osökta saklighet och
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
