Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bokrecensioner
dramatiska komposition. Man väntar på att
han skall samla sina bilder till ett stort ryskt
album. Ingrid Arvidsson
MÄNNISKOR I LANDSKAP
H. E. Bates: Purpurslätten. Översättning av
Lisbeth och Louis Renner. Bonniers
1949. 10:50.
Jon Godden: Huset vid havet. Översättning av
Ingeborg Essén. Bonniers 1949. 10: 75.
H. E. Bates har i sitt hemland framför allt
gjort sig bekant som novellist, och sedan det
svårbearbetade svenska publikintresset nu har
luckrats upp med tre romaner vågar man
kanske hoppas, att han snart ska presenteras
också från den sida där hans intellektuella
rörlighet och artistiska förfining är tydligast
skönjbara. Hans senaste, av familjebolaget Renner
smidigt översatta roman borde ha alla
förutsättningar att jämna vägen för hans
novellistik. Den behandlar med tillräckligt uppbåd
av spänningsmoment ett tillräckligt exotiskt
tema för att en oövad läsare ska finna steget
från veckopressen konsternerande lätt att ta,
och den har tillräcklig psykologisk bärkraft
och är utförd med tillräcklig litterär ambition
för att den mer avancerade så småningom ska
överse med den moderna spänningen.
Intrigen är annars ur vissa synpunkter
oroväckande, spunnen som den är kring en så
operettaktig kärna som kärleksförbindelsen
mellan en engelsk flygofficer och en spenslig
och mandelögd kvinna från Fjärran Östern.
Innan de slutgiltigt kan vila ut vid varandras
sida — ända dit går författaren nämligen sin
publik till mötes — har åtskilligt hunnit
inträffa som måste komma en highbrow att finna
Bates’ syften tvivelaktiga. Läsaren har utsatts
för ett luftangrepp på låg höjd av japanska
bombplan, han har betraktat de inre delarna
av Burma i fågelperspektiv och sett pagoderna,
dessa misskända byggnader, resa sig som
kro-kaner eller snölyktor ur den mörka grönskan
av fikonträd och tamarind, och han har inte
utan tvivel på företagets lyckliga utgång följt
tre officerare, som efter en nödlandning tar
sig fram genom öknen till bebyggda trakter.
Ofrivilligt har han kanske börjat leka med
tanken på hur infernaliskt Nisser eller
Dagerman skulle ha låtit dem omkomma. Samtidigt
eller en och en? Törst eller klippstup,
närgångna rovdjur eller den blåskimrande
revolverns sista, barmhärtiga kula?
Vad som skiljer en roman med så farligt
ämnesval från operatexten eller följetongen är
helt och hållet beroende av författarens
pretentioner på sig själv. Och H. E. Bates är
anspråksfull utan att vara exklusiv. Att han vid
något tillfälle satt båda sina fötter i Burma tar
man gärna för givet. Visserligen fordras det
knappast förstahandskännedom för att
nöjaktigt kunna återge en så tacksam miljö som
den burmanska, där var och en är fullt
införstådd med att buddhabilderna ska vara
talrika, att solen ska skruva sin vitglödande hetta
rakt uppifrån och att schakalerna ska yla som
gråterskor om nätterna. Men den exotiskt
färgsprakande bakgrunden i Bates’ roman är inte
stereotyp; den bemödar sig om nyanser och
ger åtminstone illusion av att vara självsedd,
avlyssnad, inandad. Landskapssynerna har
samtidigt plasticitet och kolorit. Den enorma
sandslätten utbreder sig med nästan fysisk
påtaglighet. Solflimret kommer randbergen i
fjärran att reduceras till en violett hägring,
dammet virvlas upp i svavelfärgade puffar,
infödingarnas röda höftkläden fladdrar som
eldslågor över sanden, och efter den snabba
tropiska skymningen svävar månen upp som
en tyngdlös, melonfärgad tempelgonggong. I
full överensstämmelse med romanens titel
kvarlämnar naturbeskrivningen ett oavlåtligt
skiftande intryck av rött: orange, cinnober,
purpur, tegel och brons.
Inte heller personskildringen är försummad,
även om den inte söker sig ner på större djup.
Balansen mellan engelsmannens västerländskt
neurotiska irritabilitet och den europeiserade
burmanskans svala fatalism och lugna
värdighet är fint genomförd; motsatsernas hastiga
utjämning kan förefalla psykologiskt lättfärdig
men ter sig ändå på något sätt motiverad, ja
självklar under de omständigheter det här är
fråga om. Också de mer periferiska figurerna
har en viss skärpa: den infödde skolläraren
som talar grammatikalisk engelska och
drömmer om att få exponera sin kinesiska urbanitet
i Londonvimlet, eller den kvinnliga skotska
missionären som med sitt färgade hår, sin
begivenhet på gin och sin hysteriska
bordskonversation illa motsvarar den gängse
föreställningen om Herrens redskap i tropikerna.
Behållningen av denna kultiverade och
välskrivna bok knyter sig dock i första hand till
dess egenskap av känsligt utförd
atmosfärstudie. Dagerspelet över slätten är infångat av
ett målaröga med förmågan till visuell
syntetisering, men H. E. Bates är inte bara en kvali-
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
