Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATERKRÖNIKA
resignera. Nu när bio gått ned och teater upp
vore nog rätta ögonblicket att handla.
Kvalitativt sett står vi oss bättre vid en
internationell jämförelse. Våra bästa
regissörer, ej blott i Stockholm, kan
framgångsrikt ta upp tävlan med de utländska, våra
skådespelare lika så, och våra skådespelerskor
alldeles särskilt, på talscenens område lika
markant som på filmens — sammanhänger det
med kvinnans friare ställning hos oss, jämfört
med i andra länder? Repertoaren, som förr
var ett själlöst aperi av publikframgångarna i
London, Paris och New York, har numera
oerhört förbättrats. Den franska och engelska
teater vi nu satsar på, är i glädjande stor
utsträckning den mest litterärt avancerade, som
ej alltid är lika uppmärksammad i sitt
hemland. Men än fattas en del. Orienteringen på
dessa områden syns mest betraktas som
teaterbyråernas sak, och där kommer för mycket
affärspolitik i spelet. Rappheten blir lidande.
Omedelbart efter kriget var det inte ovanligt
med urpremiär i vårt land på pjäser av Sartre,
Anouilh, Raynal, Ot’Casey, m. fl.; dessa sorts
prydnader för vårt teaterliv har vi under senare
år fått helt undvara. Anouilh intar ju t. ex. en
mycket stark ställning hos oss, men inte dess
mindre har ingen av hans fyra senaste pjäser
synts till här, och ändå lär snart en femte
väntas. Vi bara spelar de äldre. Vart har de
tagit vägen, "Medea", "Inbjudan till slottet",
"Ardèle, eller Gullvivan", och baletten "Balen
på taken"? Det sägs att Dramaten legat och
spärrat flera av dem hela året, men det är just
det slags teaterpolitik, som man ville ha bort.
Var är O’Neills två nya pjäser, och var är
Priest-leys "The Linden Tree"? Blinda fläckar
uppträder. Salacrou, Montherlant, Claudel och
Vildrac har vardera ett anhängargarde i
Frankrike, mer devot och entusiastiskt än vad
existentialisterna har, men det är mycket liten
chans vi för vår del fått att taga kännedom
om dem. Hela länder täcks av de blinda
fläckarna. I England kan man åter spela tysk
dramatik, inte bara Brecht och Wedekind, utan
Kleist, Sudermann och t. o. m. Gerhart
Hauptmann, men här ska vi vara konungskare än
konungen och det är som vi glömt bort att
en stor tysk teaterlitteratur alls existerar. Litet
generande för ett land, vars nationalscen under
andra politiska konjunkturer avvisade "Niels
Ebbesen" och fjantade iväg med Mussolinis
egenhändiga pekoral om Napoleon. Och var är
den livskraftiga moderna italienska
dramatiken, Eduardo de Filippo, Callegari, m. fl.?
Var är den ryska? Finns det inte andra
spanjorer än Garcia Lo rea (Guimerà, t. ex.), och
var är det senaste skottet på den irländska
teaterns frodiga stam, Donagh Mc Donagh, och
hans "Happy as Larry"? Var är skotten
Bridie, en modern Hjalmar Bergman? En enda
fars av honom har gått i Göteborg.
Nej, det är mycket vi inte får se. De stora
publikmagneterna därute, "Edward My Son"
och "The Death of a Salesman" kommer nog
hit så småningom, men bland intrikatare
moderna och bland klassiska stycken finns
många fynd, som kunde göras, men aldrig
blir gjorda. Och som vi inte kan allvarligt
yrka på ens, så länge vi inte äger fler teatrar.
470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
