Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
filmRECENSIONER
Han berättar om den svarte evangelisten
Simon Ndlovu, en civiliserad ättling till de
krigiska zuluerna. Simon söker finna en
afrikansk kristendom, som gör hans trosbröder
oberoende av de vita, även av missionärer
från avlägsna nordliga länder. Han misslyckas
emellertid — alla försök han träffar på i den
vägen ter sig avskräckande fulla av
chauvinism, rashat och insprängd hedendom. Simon
finner därför enda lösningen vara att vita och
svarta utan åtskillnad söker leva efter
kristendomens bud sådana de redan är.
Uppfattningen av en sådan bok måste
givetvis bero på vad man tycker om dess sätt att
lösa problemet, men även den som tycker
annorlunda än författaren (och hans
missionär, som smågnabbas med sin hustru om vem
som först skall få sluka Bo Giertz’ nya roman),
måste erkänna vidsyntheten och toleransen i
hans sätt att se och uppskatta hans
miljöskildring. Att den svarta befolkningen i en stad
som Durban har det ännu mycket besvärligare
än i t. ex. Atlanta i U. S. A. förefaller
uppenbart. De bor bakom taggtråd i särskilda
kvarter, får inte gå ut på kvällarna och i övrigt
gäller i än strängare former de amerikanska
förbuden: inte sitta, åka eller handla på
samma platser som den vite o. s. v.
Härom berättar Helander på ett konstlöst,
lite kantigt, men målmedvetet sätt. Hans mest
sympatiska drag är friheten från
universallösningar av problemen. Kristendomens väg
är för honom den enda tänkbara men han vet
väl vilka svårigheter som kan driva
människan på sidospår och ser på dem med mild
förståelse. Evangelisten Simon är ingen
idealgestalt utan trots sin övertygelse ofta en
trumpen feif inn are, med en trotsinställning
mot de vita.
Som en kuriositet kan nämnas att baksidans
text särskilt framhåller att författarens
sydafrikanska hustru är vit. En poäng för Simon.
Både "Av kungligt blod" och "Zulu möter
vit man" hör till de böcker som främst bör
bedömas med hänsyn till sin tendens, eftersom
de avlagt de flesta skönlitterära egenskaper
för att frambära den. Det gäller däremot inte
om "Mister Johnson", den konstnärligt mest
betydande av dessa tre böcker. Joyce Cary
räknas i England inte bara som en av landets
mest betydande romanförfattare utan också
som en de mest återhållsamma när det gäller
att avslöja personliga tycken om figurer och
händelser i sina böcker. Hans tillknäppthet kan
komma de hårdkokta amerikanerna att verka
pladdriga pensionsflickor och den som vill få
fram tendensen under den glatta ytan i "Mister
Johnson" får nog använda svetslåga.
Mister Johnson är en ung neger, en
underordnad tjänsteman i Nigeria, den stora
engelska kolonien på Afrikas västkust. Boken som
bär hans namn handlar om hur Johnsons
odelbara blandning av slughet och
karaktärslöshet slungar honom in i en virvel av märkliga,
till stor del svindelartade affärer, som till slut
ändar med en dunderskräll. Cary följer troget
sin regel att balansera skäl och motskäl. Han
tycker påtagligt illa om den starka
centraliseringen av koloniernas skötsel, men han vet
också att åskilliga ämbetsmän är oförmögna
att ta några initiativ. Han framställer listen
och den naiva lögnaktigheten som medfödda
drag hos Johnson, men visar hur de utvecklat
sig i sann yppighet först tack vare den
europeiska civilisationens större resurser. Det är
den vita domaren som blir orsaken till
Johnsons olycka genom att vägra honom ett förskott
och sätta den finansiella lavinen i rörelse,
men man lämnas inte i okunnighet om att det
förmodligen gått likadant om Johnson fått
förskottet. Genom denna dubbelhet blir Carys
människor mer levande och får flera
dimensioner, pyskologiskt sett, än figurerna i de två
tendensromanerna.
På samma sätt blandar han det komiska och
det tragiska. "Mister Johnson" är egentligen
en allvarlig bok om tillvarons meningslösa
djävulskap, men liksom svenska
motsvarigheter, som "Bokhandlaren som slutade bada"
eller "Historier från Färs", är Carys roman
bemängd med storslaget komiska episoder —
Mister Johnsons uppfinningsrika lögner, hans
bekymmer med ämbetsskrivelserna eller hans
ständiga sammanstötningar med hustruns
nä-riga släktingar, som ständigt fikar efter att
utöka hennes köpesumma (sexton pund, ett
paraply, en klocka och diverse klädesplagg). Inte
minst genom dessa avsnitt växer den arme
spelevinkern till en karaktär i de gamla
romanernas mening, en person som kan leva vidare
på ett självklart sätt när man en gång gjort
hans bekantskap.
Detta är den fjärde bok av Joyce Cary
som introduceras i Sverige och man får
hoppas att den skaffar honom den uppmärksamhet
han förtjänar. Trots att översättaren släppt
ifrån sig gruvligheter som "Vid min hatt,
Johnson, ni ser rätt rutten ut" m. fl. hör
"Mister Johnson" till årets hittills
intressantaste romaner. Åke Runnquist
481
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
