Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bokrecensioner
Inte ens Blombergs försök att bringa
ideologisk reda i det hela kan sägas vara övertygande
och Zennström avvisar det också — i sak om
också inte i princip. Picasso är en konstnär
som tagit så många intryck av andra att hans
fall blir alldeles särskilt svårt: han är ju den
kraftlinjesamlande punkten i ett konsthistoriskt
skede som ligger oss för nära. Att konstnären
står i intimaste beroende av tiden är en
sanning, men då är frågan vad ’tiden’ i
ögonblicket var — för konstnären. Och vad den är
för uttolkaren!
Det journalistiska intrycket av boken
förstärks av språket som åtminstone periodvis är
så hafsigt — det verkar nästan dikterat — att
man ibland har svårt att avgöra om Zennström
menar sak eller motsats. Men det tillfälliga
intrycket befästs av de sista kapitlens
hagio-grafi. På sid. 206 läser man: "Samtidigt som
en del tidigare Picassoentusiaster,
företrädesvis high-brows vilka misstrodde alla politiska
engagemang och betraktade Picassos konst
som en angelägenhet för eliten, svalnade i
sina känslor, tvangs en rad politiskt
engagerade kritiker — författaren hör till dem —
vilka förut behandlat den som en formalistisk
exklusivitet, att revidera sin inställning".
Zennström säger alltså uttryckligen att hans
djupare intresse för Picasso daterar sig från 1945
och inträdet i kommunistiska partiet. Han
polemiserar sedan med användande av alla
dokument — utom de konstpolitiska från
Moskva — mot skaran av "high-brows", som
med stöd i tidigare erfarenheter av Picassos
förhållanden velat se en handling antingen av
spontaneitet eller av opportunism eller av
bådadera i hans ställningstagande. Det är ju
allom bekant att Picasso är ett medium som
behöver influeras, elektriseras, spontaneiseras
för att kunna verka. Att i svarta börsens
Frankrike av år 1945 bli kommunist var en
spontan handling för många och kanske för
Picasso bland dem, hade han varit en
reflekterad kommunist skulle han ha anmält sitt
inträde långt innan, t. ex. under spanska kriget.
Vad åter opportunismen beträffar torde den
ingå i den tidsmediumistiska apparaten.
Picasso har reklamsinne, och att det ibland kan
slå över visar det faktum att han accepterat
en överrepresentation i Salon de la
Libéra-tion — må detta konstateras av en som icke
är "reaktionär akademiker". Trots ett
minimum av aktiva insatser har han, liksom
Ara-gon, vetat flyta ovanpå motståndsrörelsen. Vad
till slut Zennströms inställning beträffar är
den inte reservationslös och det kan väl ingen
inställning till Picasso vara, men Zennströms
reservationer gäller konstnärens
marknadsvärde ur propagandasynpunkt. Så länge något
är vunnet i Frankrike på Picassos namn får
han vara stor. Efteråt — om det blir något
efteråt — lär nog "den andra akademin" få
ta hans plats.
I ett fall ger sig emellertid Zennström hän
utan baktankar och det är då det gäller
Guer-nica, vår tids mäktigaste antifascistiska
konstverk, ett motstycke till Delacroix’ Massakern
på Chios. Hans analys av och inlevelse i detta
på en gång gåtfulla och populärt gripande
verk är båda utomordentliga och visar vad
han är mäktig när hans kritiska sinne inte är
dogmbundet i ena eller andra avseendet. Och
utan tvivel har Picasso här skapat sitt livs
monument, hans övriga verk kommer väl tiden
att sovra åtskilligt. Jämte den omfångsrika
bibliografin är dessa kapitel (innehållande
Guernicas för- och efterspel) bokens
huvudsakliga behållning.
Trro Colliänders Sallinen är mer av en
roman om en konstnärsungdom, återberättad
efter Sallinens och andras utsago. Och det är
en oavslutad roman eftersom Colliander
hejdat sig vid de stora hihulitkompositionerna av
1918. Sallinen lever ju och skapar än och har
väl velat ha de sista trettio åren i fred.
Det är ett konstnärsöde av genombrottstyp:
många av våra nu ledande konstnärer har på
samma sätt gått den långa vägen till det fria
yrket, via hantverket. Sallinen var skräddare.
På ett lättflytande sätt berättar Colliander om
de svåra barndomsåren i en hycklande
läsar-miljö med dess offentliga syndande
(bekännandet) och privata (bastun), om lärlingsåren
i Stockholm och Helsingør, Atheneum-åren i
Helsingfors, fribytaråren, genombrottet.
Kanske kommer en sådan berättelse för tidigt och
kanske hade det varit bättre med en sakligare
framställning vilken som sådan kunnat bli
fullständigare, men eftersom Colliander gått till
källan har den värde som framtidsdokument.
I Norden kan man — eller kunde man —
ännu vara fanvist, d. v. s. söka sig själv utan
att behöva mera invecklade beteenderecept för
originalitet. Förutsättningen är att man inte är
kraftgenial. Beteckningen fanvist passar
kanske därför inte här, de var och är ofta
kraftgeniala, och Sallinen har sökt en mycket
enkel sanning. I det goda illustrationsmaterialet
griper särskilt de monumentalt enkla
porträtten av finska bondflickor. Gunnar Ekelöf
5 BLM 1949 VI
489
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
